Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Rapporterna om att gaslagren i Europa är ovanligt tomma hade kunnat gå obemärkt förbi. Våren anländer ju snart till kontinenten.
Den är efterlängtad efter en kall vinter då barnen i Paris och Bryssel för ovanlighetens skull fått åka pulka, till priset av att gaspannorna har gått på högvarv.
Men sedan Hormuzsundet i praktiken stängts och gasleveranserna från Gulfstaterna sinat är de tomma lagren på allas läppar.
De väcker minnen till liv av krisvintern 2022 som gröpte hål i plånböckerna och blottade Europas sårbarhet.
Då – efter att ryska stridsvagnar rullat in i Ukraina och gasledningen Nord Stream sprängts på Östersjöns botten – fick européerna uppleva in på bara skinnet hur en kris känns. Mina tyska vänner hamstrade varma täcken och staplade vedträn på hög för att slippa frysa.
Sedan dess har EU sjösatt mängder av initiativ för att öka energitillgången och få ner priserna. Medlemsländerna låtit bygga LNG-terminaler och tecknat gasavtal med länder som exempelvis Qatar.
Som nu alltså har stoppat gasproduktionen.
I Europa frågar sig allt fler om den här krisen blir ännu värre?
På onsdagen kallades EU:s särskilda grupp för samordning av gasförsörjningen till ett extrainkallat möte. Därefter gavs ett lugnande besked: Störningarna i Mellanöstern har inte orsakat några omedelbara problem för Europas tillgång på olja och gas, meddelade kommissionen.
Utspelet kan tolkas som att situationen faktiskt är under kontroll. Men också som ett sätt att inte spå på oron i medlemsländerna.
De vet att tidigare energikriser har gett bränsle åt högerpopulistiska partier, som gynnats av folklig vrede och kunnat skylla de höga elpriserna på det politiska etablissemanget.
Svenska statsvetare döpte riksdagsvalet 2022 till ”energivalet”. Debatten om höga elnotor och ”priset vid pump” bar Sverigedemokraterna hela vägen in i regeringskansliet.
I det gasberoende Tyskland hålls på söndag delstatsval i Baden-Württemberg, ett industrimecka som är hem åt de krisande biljättarna Mercedes-Benz och Porsche.
Efter att den billiga ryska gasen gått upp i rök och kärnkraften lagts ner är energipriserna en ständig stötesten i den tyska debatten. Högerradikala AfD surfar på rädslan för avindustrialisering. Genom att kräva mer kolkraft och ifrågasätta klimatpolitiken ser de ut att kunna fördubbla sitt resultat.
Även i Ungern är energifrågan i centrum inför parlamentsvalet i april. Premiärminister Viktor Orbán ligger under i opinionsmätningarna och använder krisen i Mellanöstern som svepskäl för att sätta press på grannlandet Ukraina och underminera sammanhållningen i EU.
Bryssel håller nu tummarna för att konflikten i Mellanöstern ska bli kortvarig, trots att signalerna från Vita huset tyder på motsatsen.
Mitt i denna oro finns det dock ett land som står som vinnare.
Norge levererar redan en tredjedel av EU:s gas.
Frågan är om den norska gasen räcker för att fylla de tomma lagren?
Läs mer:
Så tjänar USA på EU:s desperata behov av gas
Carl Johan von Seth: Världsekonomin kan inte räkna med att Trump fegar ur i Iran
