Hur vet man när en era är över och en annan tar vid?
Den som vill fundera över det kan ta en kort promenad längs paradgatan Unter den Linden i östra Berlin, i staden som är lika mycket en symbol för Europas elände som dess enande. Inom en radie av några hundra meter blottas lagren av den historia som format dagens Europa. Från andra världskrigets ruiner och kalla krigets taggtråd, till ett löfte om att samarbete ska göra en bättre värld möjlig.
Börja i korsningen vid Glinka Straße och gå västerut mot Brandenburger Tor. Till vänster tornar den ryska ambassaden i form av en stalinistisk koloss med guldekorationer och ett torn på taket, som en påminnelse om att björnen i öst vakar över staden. Rakt fram, vid Pariser Platz, reser sig USA:s ambassad likt ett fort. Det ryktas om att amerikanarna bedriver signalspaning från taket.
Runt hörnet ligger platsen för Adolf Hitlers bunker och monumentet över judarna som mördades i Förintelsen. Och där, där floden Spree kröker sig och Berlinmuren nyss delade kontinenten i två halvor, breder de moderna tyska regeringskvarteren ut sig.
De kantiga byggnaderna i glas och betong restes när regeringen lämnade Bonn och drog till Berlin, i hjärtat av ett enat Europa.
Nu ägnar förbundskansler Friedrich Merz det mesta av sin vakna tid åt att försöka rädda vad som räddas kan av den sönderfallande regelbaserade världsordningen.
Att Ryssland sedan länge utgör ett hot mot sina grannländer behöver ingen längre grubbla över. Men att USA pekar finger åt sina allierade i Europa är mer svårsmält.
Diplomater i Bryssel liknar den nya amerikanska säkerhetsstrategin vid en skilsmässoansökan från Europa. Andra vid en krigsförklaring.
Den pekar i praktiken ut EU – inte Ryssland – som USA:s huvudmotståndare, vilket sänt chockvågor på den här sidan Atlanten.
I offentliga uttalanden bedyrar EU-ledare att USA alltjämt är en pålitlig allierad och en god partner, men man kan nästan se hur deras näsor växer.
Bakom stängda dörrar låter det annorlunda.
Vid toppmötet i Bryssel, som inleds på torsdagen, kommer EU:s ledare att tvingas ställa sig en fråga som var otänkbar för något år sedan: Vad gör vi om USA inte längre garanterar Europas säkerhet?
I de europeiska huvudstäderna utkristalliseras nu två linjer. Den ena menar att Europa är existentiellt beroende av USA och måste göra allt för att blidka Washington, oavsett om det sker till priset av förnedring. För utan det amerikanska kärnvapenparaplyet står den europeiska kejsaren naken.
Natochefen Mark Rutte ska, enligt uppgifter till Financial Times, ha vädjat till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att ligga lågt i sin kritik av USA. Allt annat skulle riskera att försvaga Ukrainas förhandlingsposition, resonerar man.
Andra anser att Europa måste bryta beroendet av USA så snabbt det bara är möjligt.
Danmarks militära underrättelsetjänst går så långt att de pekar ut USA som en del av hotbilden i en ny rapport. Det råder mer av ”djungelns lag än en regelbaserad världsordning”, enligt underrättelsetjänstens chef Thomas Ahrenkiel.
Frankrike – det enda EU-landet med egna kärnvapen – har länge drivit på för att unionen ska minska beroendet av USA. Länge avfärdades president Emmanuel Macrons iver för ”strategisk autonomi” som fria stormaktsfantasier som riskerade att försvaga Nato.
Nu sneglar allt fler nervöst mot Artikel 42.7 i EU-fördraget – unionens egen försvarsklausul (se faktaruta). Den slår fast att om ett medlemsland skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de andra medlemsstaterna skyldiga att stödja och bistå med alla medel som står till buds.
Men är den värd papperet den är skriven på utan amerikansk hjälp?
Som Donald Trump uttryckte det i en intervju med Politico i förra veckan:
– Jag tror att de är svaga, men jag tror också att de vill vara så politiskt korrekta. Jag tror inte de vet vad de ska göra. Europa vet inte vad de ska ta sig till.
Optimistiskt lagda personer tar fasta på det som Polens premiärminister Donald Tusk tidigare påpekat: ”Just nu tigger 500 miljoner européer 300 miljoner amerikaner om skydd från 140 miljoner ryssar som inte har kunnat övervinna 50 miljoner ukrainare på tre år”.
Rent matematiskt borde Europa vara överlägset. Problemet är att européerna inte är eniga. Varken om hur kriget i Ukraina ska finansieras, eller om USA ska betraktas som en allierad eller motståndare.
Under toppmötet i Bryssel ställs EU-ledarna inför ett eldprov. Kommer de lyckas att få loss de frysta ryska tillgångarna som finns på bankkonton i unionen? Och vad händer om de misslyckas och Ukraina går bankrutt?
– På spel står Europa som en geopolitisk aktör och våra egna säkerhetsintressen. Vi ska inte vara förvånande om inte USA tar oss på allvar om vi misslyckas, säger en högt uppsatt tysk regeringskälla.
Europeiska rådets ordförande Antonio Costa har varnat för att toppmötet kan pågå i hela tre dygn, i stället för en dag som brukligt.
Belgien, där merparten av pengarna finns, håller emot och har, när det här skrivs, inte backat en tum. Premiärminister Bart De Wever påpekar gärna att något liknande aldrig tidigare har skett – inte ens när Hitlers styrkor skövlade Europa lade man beslag på tyskarnas pengar.
Paradoxalt nog leds nu kampen för att få loss de ryska tillgångarna av den tyska förbundskanslern Friedrich Merz. 70-åringen har dragit på sig ledartröjan och var tidigare i veckan värd för ett toppmöte i Berlin om fred i Ukraina, som slutade utan konkreta resultat.
Han är den EU-ledare som i skarpast ordalag tagit farväl av den gamla världsordningen.
– Pax Americana är över för oss i Europa. Den existerar inte på det sätt vi kände det. Nostalgi hjälper inte, amerikanerna agerar mycket, mycket starkt efter sina egna intressen, sade han i ett tal i helgen.
Från hans arbetsrum i Kanzleramt ser man huvudet på en sovjetisk soldat sticka upp bakom de vinterkala träden i Tiergarten. Det ryska krigsmonumentet, flankerat av två stridsvagnar från Röda armén, tornar där som en påminnelse om Berlins och Europas öde.
De senaste veckorna har gjort klart att det är fullt tänkbart att också den världsordning som gällt sedan murens fall kan kollapsa.
Det kan man grubbla över under en promenad längs Unter den Linden, medan vinden blåser från öst.
Läs mer: Alexander Stubb: USA är fortfarande våra allierade i Ukrainafrågan
