Lina Wolff trycker gasen i botten i ny drömdagbok

”– Varje bokhandlares mardröm! ropade jag.

– Varje författares dröm! ropade han.”

Vilka är det som pratar? Det är författaren Lina Wolff och den romerska kejsaren och stoikern Marcus Aurelius, förstås. ”Promenader i natten” inleds med att kejsaren materialiserar sig intill författarens sängkant en sömnlös natt, och beordrar henne att under fyrtio nätter skriva ner sina drömmar för att råda bot på både oro och skrivkramp. Resultatet, de fyrtio drömmarna, utgör ”Promenader i natten”.

Men ordväxlingen är också en sorts credo för hela denna lilla bok, som jag tror är just ”varje författares dröm” att skriva, men möjligen inte varje läsares dröm att läsa. Det handlar om skrivande, om förhållandet till journalister och kritiker och förläggare, om författarrollen, kvinnorollen och de andra rollerna.

Ja, boken utger sig för att vara en drömdagbok, men snart blir läsaren misstänksam. Drömmarna är för bra. För stringenta, för omedelbart betydelsebärande, och framför allt för slagkraftiga – fantasier, snarare än drömmar, en sorts mörka esprit d’escalier-scener.

Lina Wolff-kännaren vet nämligen att många av drömsekvenserna som börjar med orden ”Jag drömde att…” i själva verket faktiskt har hänt i verkligheten: ”Jag drömde att jag översatte ’Hundra år av ensamhet’” (vilket hon gjorde 2020), eller ”Jag drömde att jag börjat överväga att skriva en historia om en destruktiv och våldsam relation jag levt i som ung” (”Djävulsgreppet” från 2022, får man förmoda). Visst letar sig verkligheten ofta in i ens drömmar, men här tycks förhållandet snarare vara det motsatta.

Nej, detta är inte en drömdagbok på det sätt som till exempel Theodor W Adornos på svenska nyligen utgivna ”Drömdagbok” är, det vill säga ett sömndrucket men sakligt nedtecknande av drömmar helt utan filter eller tolkning. Snarare är Lina Wolffs ”drömmar” en sorts utforskande av själens skuggsida, nattens alla tvivel, farhågor och mörka drifter, fast tydligt författade. Jag tänker mer på Karolina Ramqvists ”Det är natten”, och andra böcker som skulle kunna sorteras in i genren lyrical essay, om än med Lina Wolffs typiska sätt att liksom litterärt trycka gasen i botten.

Lite surmagat skulle man kunna avfärda ”Promenader i natten” som en avancerad skrivövning, tänkt att hjälpa författaren ut ur skrivkrampen men av måttligt litterärt intresse i egen rätt. Samtidigt finns det få svenska författare vars skrivövningar jag hellre skulle vilja läsa. Tråkigt är det aldrig – men tråkigare än när hon skriver romaner.

Och är det inte så det är med verkligt bra författare? Dikten överträffar verkligheten. Man längtar ohjälpligt efter ”Djävulsgreppet” och ”Köttets tid” och ”De polyglotta älskarna”, och följaktligen är de sexton bästa sidorna i boken de sexton sidor där Lina Wolff, ”i drömmen”, skriver en inledning till en roman om en rumänsk kvinna som slår ihjäl sin man med en yxa.

Gasen i botten var det, ja. Kanske ska man betrakta ”Promenader i natten” just så – som Lina Wolffs sätt att gasa sig ur krisen? Det är lite oklart om hon lyckas, men jag hoppas det.

Läs fler texter av Greta Schüldt och fler recensioner av aktuella böcker.