Linda Skugges nya bok är tyvärr en litterärt undermålig knulljournal

Vi lever i dagböckernas era. Och givetvis ska den svenska litteraturvåren rundas av med ett nytt privat alster från Linda Skugge, aka Lady Lazarus på Onlyfans.

Mycket har ju hänt i Skugges liv sedan den senaste dagboken, sjukdomslexikonet ”45. Morbus Addison”, publicerades 2018. Recensionen med stort R, där hon massakrerade Kristina Sandbergs självbiografiska cancerbok och blev av med mängder av uppdrag som följd. Beslutet att börja sälja pornografiskt material via plattformen Onlyfans. Spaltmeter av diskussioner kring moral, feminism och patriarkat.

Oavsett hur, så är det som att Linda Skugge (”vår tids Strindberg” som hon på helt befängda grunder kallades i Flamman (14/8 2023) hela tiden hittar nya sätt att hamna i centrum för kulturdebatten.

Det verkar i alla fall vara synd om människorna. Den 3 september 2023 skriver Skugge:

Tror du så många även är arga för jag liksom säger fuck u till ALLT och har ”knäckt koden”, det ALLA tycker men ej kan säga dvs alla hatar sina liv, sin familj, sina jobb och tjänar noll kronor, är slavar och jag ba stoppar in en klubba i fittan och arschelhålet och SÄLJER dem och tjänar nu en bra månadslön på of!

Shots fired. ”50. Lämna mig inte” är en tankesnurra, en att göra-lista och direkta utdrag från Skickat-mappen på mejlen – men främst en knulljournal. Det finns få saker som kan sabba en bok som detaljerade sexskildringar, oavsett kön eller ålder på avsändare. Folk tar del av fel sorts skildringar, verkar Skugge själv mena.

Tyvärr får vi räkna in även hennes bok i den kategorin. Det är fittan hit och kuken dit och kissa på varandra och komma i fejset och jag förstår att Skugge tänker att hon ska reta upp det kulturetablissemang hon tror sig stå utanför, men meningar som ”Älskar att du blev så kåt av att filma min buttvid att vi körde anal direkt efter” är mest bara tröttsamma och litterärt undermåliga. Det blir inte konst för att man skriver om gloryholes.

”jag tänker BARA skriva sådant som gör att jag hamnar i onåd eller gör mig arvlös” skriver Skugge med den självutnämnde provokatörens belåtna stämma. Ja, men man kan hamna i onåd utan att göra det med finess. Kristina Sandberg kallas ”cancerhagga” och Onlyfans beskrivs som Skugges sätt ”att ge kulturbranschen mitt arschelhål”. Och det ändlösa tjatet om ”mediehoror” hade vi gott kunnat klara oss utan.

För att vara en person som knappast dragit sig för att ge hård kritik, framstår hon nästan förvånansvärt förbannad på den som uttrycker minsta dubier kring den exploaterande porrindustrin. Det är samma oförmåga att se strukturer, samma naiva talepunkter om att folk minsann FåR gÖrA sOm De ViLl som man alltid hör.

Men okej, allt är faktiskt inte dåligt.

Det är ungdomligt och normbrytande, och varning utfärdas för både hantverksmässigt slarv och en känsla av ”how do you do, fellow kids?”

Språkligt är ”50. Lämna mig inte” besläktad med ”Utdraget jag skickade”, mejlväxlingen som Skugge släppte ihop med Anna Nygren på förlaget It-lit. Vissa partier har bara kopierats och klistrats in (men brevboken hade en annan nerv, ett mer poetiskt och levande tilltal). Det är ungdomligt och normbrytande, och varning utfärdas för både hantverksmässigt slarv och en känsla av ”how do you do, fellow kids?”.

Jag uppfattar det som att texten blir som bäst när den väljer väg och inte blir en oredigerad halvmesyr. Mer uppstramad prosa eller något som går åt det mer lyriska i ett slags språkligt sönderfall:

Inte / Ingen / Refus / Refuserad / Nej / Desperation / Stirrblick / Kräla i stoftet tycker jag om / Att kräla i stoftet / Förnedring / Våld / Motsatsen till självbevarelsedrift.

Eller för all del kraften i stream of consciousness-utdraget från den 2 augusti:

jag förstår att jag inte är intressant, jag förstår att andra är intressantare och att ingen ber dem stryka det de skriver om sina liv, jag förstår att jag inte tillhör sveriges vassaste pennor som man verkligen vill knyta till sig, jag förstår att allt är helt kört för mig och att jag bara krampaktigt måste hålla mig kvar för att kunna försörja mina barn.

Som bokens titel antyder finns en sårbarhet bakom den hårda och föraktfulla fasaden, och antydningarna om destruktiva relationer berör. Nej, det handlar inte om att man som läsare vill att Skugge ska vara olycklig. Hon är bara skickligare på att gestalta det än när hon nästan frikyrkligt mässar om härliga interaktioner med ”porris” och ”täbysmiskarn”.

”Jag är en obehaglig människa” skriver hon efter Lars Noréns ”Efterlämnat”, i vad som först var en ”Obs”-essä, och det är både kul och rörande när hon beskriver att hon aldrig har kommit för sent eller haft urladdad mobil: ”Det är ju bara att ladda den”.

Skugge använder sig av bland andra Kathy Acker och Suzanne Brøgger som följeslagare, och texten ackompanjeras snyggt med både citat och låttexter från Lana Del Rey, Billie Eilish och Lou Reed. Mycket av det hon funderar om kring skrivande och självutplåning är intressant.

Sedan ska en tomte från dagis stoppas in i underlivet och jag känner återigen mattheten slå till. Linda Skugges senaste dagbok är helt enkelt inte en färdig produkt.

Läs fler texter av Gabriel Zetterström och läs fler bokrecensioner