Linnea Axelssons ”Sjaunja” är vacker men påfallande ojämn

När Linnea Axelsson vann Augustpriset 2018 var det en smärre sensation.  Bara en gång tidigare hade en diktsamling fått priset – då var det Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” – och här var det till på köpet en poesidebut. Och hennes ”Ædnan” sög verkligen in oss läsare i ett storslaget epos som följde två samiska släkter genom 1900-talet fram till i dag. Det är en sådan där bok som jag har kvar inom mig som en intakt värld, där jag när som helst kan titta in och se hur människor och renar strävar fram längs fjällsluttningar och älvdalar.

I sin nya diktsamling ”Sjaunja” återvänder Axelsson till besläktade norrländska trakter. Sjaunja är Europas största myrområden som breder ut sig norr om Gällivare, lika stort som Blekinge. En gång i tiden fanns bofasta här, många av dem samer, som levde i isolerade byar och livnärde sig på fiske, renskötsel och magra lantbruk. I dag har naturen återtagit markerna och i de vidsträckta sjöarna och skogarna finns ett ovanligt rikt djurliv.

Axelsson öppnar sin bok med en dikt där jaget liksom träder in i detta jättelika landområde. Hon tycks bo söderut, har man och barn, men verkar återvända hit när hon får möjlighet. Då ger hon sig ut på strövtåg.

Ensam går jag bort till sjön där jag knappt fäste –

under ytan skimrar orden som gåtor,

ett landskap som bara

väcks upp av den som minns.

En gång löpte en stig där nere.

Fötter som sprungit,

en kropp sökte vila;

mycket har namn, annat

har inget namn.

Jag lyssnar efter tecken

vill lyfta upp landskapet som brev ur vattnet,

skriva vidare där deras tankar tonade ut.

Hon följer gamla färdvägar och ledmarkeringar, vandrar över myrar och tallhedar, kikar in i ödehus. Linnea Axelsson manar fram en trakt där det finns spår av arbete, förluster, sorg, liv. Här svävar också mytologiska varelser som de tre systergudinnor som vakade över barns födslar men som i dag är sysslolösa och glömda.

Genom samlingen beskriver Axelsson suggestivt hur samiskan förbinds med allt diktjaget ser, hur bokstäverna rullar i munnen: ”Uppför kullen och ner igen,/mjukt, så man känner varje steg:/sirdolaš, sirdolačča”. Svenskan, herrespråket, det som ”river” och ”skorrar”, har varit längre ifrån naturen.

På många sätt känner man igen Axelsson från ”Ædnan”. Hon har samma enastående förmåga att skapa naturbilder som är lika vackra som mättade. Ändå är ”Sjaunja” ingen riktigt lyckad samling, för att den är så påfallande ojämn.

Framförallt svajar bokens mittparti, ”The Sourlands”, där dikterna ofta går över flera sidor och består av korta, luftiga och ordknappa rader. Det blir då extremt viktigt att varje ord blir laddat, annars brister dikten. Och det gör den, gång på gång; en svindlande bild följs av en intetsägande, en originell av en platt. I ”Maskar” skapas en perfekt språkspänning genom hela dikten, medan den som följer, ”Ljusstakar”, är så flack att man inte riktigt förstår varför den tagits med.

Tveksam är jag också när hon försöker vara smårolig, som när en av de samiska gudinnorna levererar ett ”peptalk” eller har tagit ett ”friår”. Poesi får vara hur kul som helst, men här blir tonfallet ansträngt.

Möjligen har Linnea Axelsson tänkt att boken i sig ska fungera som Sjaunja med sin urskog, och att den därför kan få vara bråtig och oöverblickbar.  Men jag saknar den medvetna formen i ”Ædnan”, som skapade en tydlig episk rörelse genom de 800 sidorna och hjälpte till att hålla bilder och reflektioner i schack. Där fanns riktning, Linnea Axelsson visste hela tiden vart hon skulle. Det blir jag aldrig övertygad om att hon vet här.

Läs fler recensioner av aktuella böcker här.