Linnea Henrikssons inredning är inte enbart orange, den är också ljusblå, röd och randig, men köksväggen går i orange, stolarna vid matbordet är orange, och hon bjuder på kaffe från en orange mokabryggare, spiller lite, ”fuck”, innan hon häller upp det i en orange kopp och serverar det i skenet från en orange lampa. Vadan detta vurmande för brandgult?
– Sedan folk började fatta att vi gillar orange har vi börjat få massa orange saker i present, så nu har det blivit så här…
Lägenheten i Stockholmsförorten Sköndal är samma som hon och hennes kille bott i i elva år, varav sex som en liten familj med sonen Rune. Den är också själva födelseplatsen för den nya skivan ”Du och jag och mera tid”, Linnea Henrikssons femte studioalbum, och olika låtar representerar olika platser i hemmet.
– ”Den man älskar” är en lite sur låt, så den förknippar jag med hallen. Det tycker jag alltid är en sådan laddad plats, för det är där man är som argast, och där man avslutar eller börjar ett bråk, säger hon och pekar sedan mot soffan i brunt manchestertyg:
– Och ”Det vi har” är nog ganska mycket skriven från perspektivet när man tittar ut över köket efter att gästerna gått hem.
Det har gått 16 år sedan Linnea Henriksson slog igenom som artist i Idol (och slutade som fyra), och även om hon i fjol kom sist i Melodifestivalen – vilket hon beskrivit som ”lite punkigt” – har hon något folkligt över sig. Hon har tidigare programlett musiktävlingen och varit Eurovision-kommentator, haft sin egen talkshow på Aftonbladet-tv, sommarpratat och vinterpratat, och under våren är hon aktuell som körledare i TV4:s ”Körslaget”.
I november fyller hon fyrtio.
– Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att jag är så jävla vuxen. Jag tror att jag försöker reda ut det på den här skivan. Vad har man att säga längre? Är det relevant? Jag försöker förstå, men jag får inga svar.
De senaste åren är det framför allt förhållandet med pojkvännen, musikern Wille Alin, som besjungits i låt efter låt. Särskilt på det förrförra albumet, ”Linnea Henriksson” (2017), utforskas olika aspekter av relationen i fråga, frustration, svartsjuka, passion, men i texterna framträder också en längtan efter stiltje, som i refrängen i ”White”:
Baby, jag vill ha det som vanligt / Vill inte ha fyrverkeri / Vet att du och jag är vi
Så här nio år senare, vid lanseringen av nya albumet ”Du och jag och mera tid”, verkar den önskningen ha slagit in.
– Det kanske kommer lite från att ha vuxit upp i en mindre stad, att alltid känna: vart ska jag härnäst? Och det här yrket har också den pulsen i sig, att man ska vilja vidare till nästa grej. Man kan alltid få en större succé, säger hon och fortsätter:
– Och nu har jag känt att man kan få hålla på och tänka så om vissa saker, men inte om alla delar av mitt liv. För det finns liksom ingen anledning att ifrågasätta det livet som vi har lyckats skapa.
Känner du att det är svårare att skriva musik när du känner dig trygg på ett personligt plan? Eller är det där en myt?
– Jag tycker faktiskt att jag har gjort bättre musik när jag varit lugn i själen, än när jag varit väldigt förvirrad. Alltså, jag kan göra större utsvävningar musikaliskt tror jag och tillåta mig själv att typ bli jätteledsen i en låt. För att jag vet att det är rätt tryggt utanför.
På soffbordet ligger vinylupplagan till ”Du och jag och mera tid”. Omslaget föreställer ett foto på ett dvd-fodral med Bridget Jones-estetik, där Linnea Henriksson, iklädd en gul klänning som påminner om Kate Hudsons ikoniska dito i romkom-klassikern ”Hur man blir av med en kille på 10 dagar”, håller om en anonym kostymklädd kille. Första ordet i den lilla varningsrutan ”Parents strongly cautioned” är utbytt till partners; skivan rekommenderas inte till nyförälskade.
– När jag satt och försökte förklara för skivbolaget hörde jag att jag började beskriva en romantisk komedi, säger hon och fortsätter:
– Och det finns en person som alltid får spela den otacksamma rollen som ”killen”, och det är ju min sambo. Oavsett vad som är sant eller inte så blir det han som man projicerar allt på.
Det mesta rinner av honom, tror hon, även om hon märkt att också han hittat sätt att bearbeta relationen musikaliskt:
– Parallellt med att jag har jobbat med detta har han jobbat med ett album och ibland kan jag höra honom sjunga från andra rummet, typ: ”It’s not always easy being with youu-uuu.” Då tänker jag bara: okej, jag köper det, jag köper det.
Även om Linnea Henriksson i ”Ska det va såhär” beklagar sig över sin trygga tillvaro, verkar det inte längre lika förknippat med ångest och rastlöshet. Den romantiska komedin slutar alltså (spoilervarning) lyckligt. Sista spåret ”Det vi har” är ett slags hyllning till vardagen.
– Tidigare i mina texter har jag ju satt upp en drömbild om att någon dag slipper jag den här skiten, i stället för att söka drama. Och det är så coolt att vi har lyckats skapa det här livet. Jag blir fortfarande förvånad över att jag kan tycka om en människa så mycket som jag tycker om honom, säger hon och brasklappar:
– Sen får vi se, svår. Men det vet jag ju inte nu, så det behöver jag inte oroa mig för än.
Läs mer:
Zara Larsson: ”Jag vill ha kulturell relevans”
Här är artisterna i Melodifestivalen 2026
