Den samtida poesin har under sommaren debatterats på kultursidorna, eller ja – vad som faktiskt har debatterats är faktiskt lite oklart, men den har i alla fall omskrivits. Som vanligt handlar inläggen mest om allt det som omgärdar poesin, och mindre om själva poesin i sig. Men ändå, det är bra att poesin uppmärksammas, och möjligen skulle de olika debattinläggen kunna kokas ner till en fråga kring var den samtida poesin befinner sig i dag.
Faktum är att jag tror att vi just nu befinner oss vid en produktiv brytpunkt. Poesin känns plötsligt levande och spretig igen, med många olika slags poesier som skrivs och uppmärksammas parallellt. Det finns både en bredd och ett djup och en höjd, på flera plan. Det äldre gardet går starkt. Ingela Strandberg publicerar sin hittills starkaste diktbok vid 80 års ålder. Lennart Sjögren briljerar i sin senaste diktbok vid 94 års ålder. Bruno K Öijer släpper sin första diktbok på 10 år. Detta samtidigt som en yngre generation kliver fram och läser texter från sina mobiler och ordnar fester och blåser nytt liv i poesin genom att förhålla sig mer respektlöst till hela genren. Det är något positivt.
Efter två decennier i början av 2000-talet, som mycket grovt och schematiskt skulle kunna delas in i en språkmaterialistisk våg (00-talet) och en politisk/identitetspolitisk våg (10-talet) är det som att fältet på något sätt har öppnats upp. Många betydande poeter klev fram i kölvattnet av de nyss nämnda strömningarna, men det var periodvis också ett relativt strängt klimat. Det fanns ett rätt och ett fel. Det är i och för sig en poesihistorisk klassiker: alla måste skriva poesi exakt som mig/oss och all annan poesi är värdelös. Falang ska ställas mot falang. Poeter och kritiker ska göra karriär genom att bestämma vad poesin får och inte får vara. Så kanske det behöver vara, men jag har aldrig förstått det där.
Därför känns det upplivande att 20-talet hittills tycks lova både spänst och bredd. Det är bra att folk ordnar fester för poesin och umgås med varandra. Det är bra att andra (frivilligt) sitter hemma och surar och inte deltar. Det är bra att vissa är unga och vissa är gamla och vissa är lite mittemellan. Det är bra att poesin kan vara både krånglig och enkel och rolig och sorglig och metrisk och mystisk och politisk och ironisk och magisk. Poesin kan skrivas från olika punkter, olika platser, olika bevekelsegrunder. Självklart behöver poesin ständigt ifrågasättas och ibland måste också konfliktlinjer uppstå för att revitalisering ska kunna ske – men det ideala är ju att en mängd olika slags poesier tillåts pågå parallellt.
Jag inser såklart att denna önskan om ett tillåtande och brett poesiklimat också är en åsikt om vad poesin är eller bör vara. Men poesins tid är ju inte heller bara vår egen tid. Poesins tid är upplöst och ständigt pågående. De samtida rösterna blandas med bruset från Bellman och Boye och Byron och Brenner – och alla de andra poeterna som gått före. De som också skrivit och levt och läst och försökt begripa något av den obegripliga tid de befunnit sig i.
Just nu är det 2024, och vi behöver poesin – all möjlig slags poesi – lika mycket som vi alltid har behövt den.
Läs hela poesidebatten:
Saga Wallander: Poesin kräver tystnad och gemenskap – men vi lever i brusets och jagfixeringens tid
Max Hjelm: Om att gnälla är en konstform vinner kulturdebattörerna varje gång
Maria Bodin: Lyteskomiken lurar hemma hos huvudstadens poetiska patriarkat
Jonathan Brott: Förlåt för att vi gör poesin sexig igen
Ida Mirow: Vi tjejer skriver poesin – men killarna får stå rampljuset
