Målet för Kungliga svenska balettskolan (KSB) är att vara en elitskola av internationella mått. Men framgångarna har uteblivit och i stället vittnar elever om kränkningar, rasism, sexuella trakasserier och en utbredd ätstörningskultur. Detta i en uppmärksammad granskning i tidningen Vi (11/12).
Jag har själv en dotter som tidigare har sökt till KSB. Av den anledningen är jag – i likhet med alla som har minsta insyn i balettvärlden – inte heller förvånad över vad eleverna berättar. Ledsen, ja. Överraskad, inte det minsta.
Att ta del av vittnesmålen är hjärtskärande. En lärare uppges bli hysterisk när någon dricker ett glas mjölk. Eleverna berättar om utbredd ångest och smalhets-hets. Enligt granskningen i Vi ska det ha förekommit att manliga lärare ha smekt flickornas ben och filmat deras kroppar utan pedagogiskt syfte.
KSB har varit i blåsväder förr, och vittnesmålen från dem som gått på skolan från 2006 fram till i dag tyder på en toxisk skolmiljö snarare än på enstaka felanställningar eller sköra årskullar. Ätstörningar smittar förvisso i kompisgäng på alla skolor, men blir tusenfalt värre i en konkurrensutsatt miljö där dagarna tillbringas i trikåer framför helkroppsspeglar och där lärare, vanligtvis före detta elitdansare och idoler, favoriserar de smalaste.
När KSB hade öppet hus inför antagningarna luftade jag min oro till en person i ledningen. Hon frågade: ”Finns det något annat hon kan göra? Vad som helst? För om hon har det ska hon absolut satsa på det i stället.”
Hon kunde lika gärna ha sagt ”rädda ditt barn”. Och jag uppskattade ärligheten.
Att de utanför dansbubblan reagerar på granskningen med ”lägg ner skiten” är rimligt. Själv vacklar jag.
Vi har sett våra barn hoppa upp och ner av glädje över sina första tåspetsskor, imponerats av uthålligheten i att nöta positioner vid stången i timtal, upplevt hur de dansar från hjärtat
För vi dansföräldrar vet ju också hur stark dragningskraften är. Vi har sett våra barn hoppa upp och ner av glädje över sina första tåspetsskor, imponerats av uthålligheten när de nöter positioner vid stången, upplevt hur de dansar från hjärtat – baletten är min dotters happy place när annat i tillvaron känns tungt.
Det kommer en sorts trygghet med att utöva en konstform med tydligt facit. Det finns tusen sätt att göra ett snyggt fotbollsmål, men bara ett sätt att göra den perfekta pliéen.
Men ätstörningskulturen är svårare att få bukt med, då den är mer eller mindre inbyggd i konstformen
I tidningen Vi vittnar tidigare och nuvarande elever om sexuella trakasserier som skulle utgöra oacceptabla övertramp. Sådant ska anmälas, punkt. Men ätstörningskulturen är svårare att få bukt med, då den är mer eller mindre inbyggd i konstformen.
Personalen vet men bryr sig inte, enligt de kritiska eleverna i Vi. Annakarin Östlund, KSB:s rektor sedan 2022, säger i stället till Vi och i Sveriges Radios ”Studio ett” att skolan är väl medveten om problematiken och jobbar med den konstant.
Jag tänker att det är en omöjlig ekvation att lösa: En balettdansare ska vara stark som en oxe och lätt som en älva. De ska utföra tekniskt avancerade rörelser med kroppsvikten pressad mot hårda små träklossar – samtidigt som de tjusar publiken med mogen konstnärlig gestaltning.
Sjukgymnasten suckar när hon ser min dotters fötter. ”Balett? Jag ser det hela tiden, de pressar dem över gränsen för vad kroppen tål. De flesta går sönder innan de ens når kompanierna.”
Några av dem som vittnar i Vi började vid två, tre års ålder; gick direkt från blöja till tyllkjol. Och KSB-eleverna konkurrerar inte bara med sina klasskamrater utan med elever från hela världen
Ibland förebrår min dotter mig för att jag inte satte henne i balettskola när hon var liten. Några av dem som vittnar i Vi började vid två, tre års ålder; gick direkt från blöja till tyllkjol. Och KSB-eleverna konkurrerar inte bara med sina klasskamrater utan med elever från hela världen. ”Jag tror att KSB tillhör de snällare”, säger en flicka i granskningen.
Samtidigt med granskningen sprids nyheten om att en ny trend växer sig stark hos plastikkirurgerna: kunderna efterfrågar nu mindre bröstimplantat – så kallade ”ballerina breasts”.
Så hur ska balettvärlden gå vidare? Kan normerna brytas?
Universallösningen för alla problem – att prata om det – tycks svårt i en liten värld där kontakter är avgörande och lojaliteten stark. Pressen förstärks av att det inte finns någon garanti att få gå kvar. Senast 2022 skrev DN om att samtliga sökande flickor från årskurs nio ratades vid uttagningarna till den egna skolans balettlinje på gymnasiet.
Av de 21 som vittnar i Vi vågar en enda tidigare elev gå ut med sitt namn. Rektorn Annakarin Östlund är ledsen och förfärad, säger att skolan ska fortsätta att utveckla sitt förebyggande arbete. Jaha.
Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) uppmanar i ett pressmeddelande skolledningen att vidta nödvändiga åtgärder.
Som danskritiker låter jag bli att recensera den klassiska repertoaren. Visst blir jag som många andra len inombords av en graciös vridning av handleden, en mjukt landad piruett eller en sagolik iscensättning – ”Nötknäpparen”-besöken från min barndom sitter djupt.
Men jag kan inte komma ifrån att det vilar någon sorts otidsenlig anomali över delar av baletten. I ”Väckarklocka” skriver Elin Wägner: ”Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard.”
Så länge priset för en magisk dansföreställning är att unga tjejer svälter sig för att få en ballerinakropp är det svårt att luta sig tillbaka och njuta av de få utvaldas briljans. Och det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över att min dotter inte går på Kungliga svenska balettskolan.
Läs mer:
Elever: Ätstörningskultur på balettskolan
