För några veckor sedan gick jag ganska hårt åt en pjäs av en nyutexaminerad regissör. Att gnälla på förstlingsverk svider i hjärtat, men ingår i kritikens uppdrag. Men det som fått mig att ligga vaken efteråt är inte en svajig föreställning, utan domedagstankar om vilken plats dagens unga kan ta i den fria scenkonsten.
Finns det någon plats för dem?
”En förlorad generation”, var den sorgliga summeringen under ett kulturpolitiskt möte arrangerat av Turteatern och MDT i Stockholm förra veckan. Mötet var ett av många konstruktiva initiativ vi sett under en höst då det fria fältet har larmat om sänkta anslag och höjda kostnader, organiserat stödgalor och en tyst protest i riksdagen.
Men om inte ens etablerade aktörer kan hantera den Kafkaartade ansökningskarusellen för att få bidrag, hur ska det gå för nyare förmågor? Orkar de ens försöka?
Att döma av diverse larmrapporter om generation Z som duggat tätt den senaste tiden tycks de inte heller särskilt väl rustade för hundår, nederlag och omtag: Dessa hyperdigitala individualister plågas mer av psykisk ohälsa och har ett kortare koncentrationsspann än generationerna före dem.
Jag som har arbetat på en folkhögskola i snart tio år möter förvisso en del som kämpar med ångest och diagnoser, som har luckor i allmänbildningen och sviktande skrivkunskaper. Men jag ser också hur de lär sig att navigera utmaningarna, ser hur driftiga, påhittiga, analytiska, konstnärliga och ljuvliga de är. Världen behöver få del av deras erfarenheter genom konsten!
Det är ett elegant kammarspel om de där bitterljuva Wertheråren; aldrig får man lov att vara så världsvant blasé, så självupptaget vilsen och så överspänt dödsfixerad som då
”Vinterpjäsen”, som nyligen hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, visar hur bra det kan bli. Det är ett elegant kammarspel om de där bitterljuva Wertheråren; aldrig får man lov att vara så världsvant blasé, så självupptaget vilsen och så överspänt dödsfixerad som då. Norén och O’Neill smyger i kulisserna, Françoise Sagan gluttar fram bakom ridån och på sängkanten sitter Tjechovs systrar och längtar efter att livet ska börja. Eller i alla fall efter att få ösa ur sig sitt svarta innersta utan att någon genast langar fram antideppen.
För manus och regi står Fanny Lindstedt Grahn, 22 år, som tillsammans med skådespelarna Mira Mark och Ella Löfmark utgör frigruppen Hjärter fem. Pjäsen utspelar sig på en efterfest där gästerna alltmer desperat söker efter något att berusa sig på (folköl, portvin, varandra), något som ger livet mening (döden, en judisk identitet) och någon som vill ligga kvar bredvid en när förälskelsen ebbat ut (Jesus? Bästa tjejkompisen?)
Det är smart, rappt och roligt. Och välbesökt, så pass att vi sitter i knät på varandra, och på kuddar på scenen – det går, eftersom teatern inte haft råd att bygga en gradäng.
Extraföreställningar av ”Vinterpjäsen” är insatta till helgen. Då har scenkollektivet Rostvit också premiär på en uppdatering av Anne Charlotte Lefflers dramakomedi ”Skådespelerskan” i regi av Dina Lagerman, 21 år, på Strindbergs Intima teater.
För så fungerar scenkonstens ekologi: källarteatrarna hjälper nya frön att kämpa sig upp i ljuset. Och de scenerna behöver stöd för att inte bomma igen.
Läs också:
Är det här målgruppen som ska rädda den fria teatern?
