Lisa Langseth: ”Jag vill göra en romantisk komedi om den samtida vilda västern-psykiatrin”

Ännu är den fiktiva psykologmottagningen Care tom på folk och bara delvis möblerad. Ljusblå nyckelband med den ömsint tecknade vårdbolagsloggan ligger i en skål i receptionen och väntar. I det bordlösa konferensrummet finns en whiteboard fylld med kladdiga värdeord – som om någon ivrigt tjuvstartat på jobbet.

Men redan i nästa vecka kommer de ljusa, anonyma rummen högst upp i en av Hötorgsskraporna vara fyllda av skådespelare och filmteam i samband med inspelningen av Lisa Langseths tredje långfilm efter den uppmärksammade debuten med ”Till det som är vackert” 2010. En romantisk komedi som hon säger ska utspela sig i ”den samtida vilda västern-psykiatrin”.

I sin återkomst till filmvärlden riktar hon udden mot den ymniga floran av privata vårdbolag som tjänar storkovan på att göra neuropsykiatriska utredningar åt regionerna.

– Stilen och komiken liknar ”Kärlek & anarki” ganska mycket. Drastisk humor med ett allvarligt stråk. Om serien handlade om vad kulturen ska vara till för, och vad som rörde sig i skärningspunkten mellan kvalitetslitteraturen och marknadskrafterna, så talar den här filmen om olika förhållningssätt till människors dåliga mående, säger Lisa Langseth.

Under de senaste tre åren har hon gjort ”väldigt mycket” research om den svenska psykiatrin med fokus på privata vårdbolag som gör neuropsykiatriska utredningar på barn och vuxna. Det hon fick reda på överträffade hennes vildaste fantasier om hur våra skattemedel går in i de privata vårdbolagen.

Nästan allt är hämtat från verkligheten!

– Nästan allt är hämtat från verkligheten! Jag har träffat psykologer som berättar att de hetsats till att göra fler och fler utredningar, för att bolagen ska tjäna pengar. Det är helt absurt! När bestämde vi oss egentligen för att det skulle vara så här, frågar hon sig retoriskt och tittar ut över det vårdbolagstäta Stockholms city som vackert breder ut sig nedanför i augustisolen.

– Den stora utmaningen har varit att hitta lättheten och göra romantisk komedi med karaktärer som rör sig här och blir kära, samtidigt som jag vill borra i kärnan av den här stora samhällsfrågan som har gjort mig väldigt upprörd.

Vi träffas i det stora ljusa hörnrummet som tillhör den fiktiva vd:n och chefspsykologen Charlotte som ska spelas av Pernilla August. En rollfigur som står för maximal vinstmaximering – i kontrast till psykologpraktikanten Johannes (Nils Wetterholm från succéserien ”Young royals”) som drivs av en stark idealism och är besatt av Zygmunt Bauman och Søren Kirkegaard. I smyg bestämmer han sig för att bilda en hemlig gerillagrupp med missnöjda patienter, som bland annat spelas av Matias Varela (”Snabba cash”), Alva Bratt (”Barracuda queens”) och influeraren och realitystjärnan Julia Franzén som långfilmsdebuterar i ”The dance club”.

– Mycket av humorn i filmen kommer att ligga i hur den här gruppen, som kallar sig just ”The dance club”, förenas av att deras liv inte fungerar längre och att de inte kan orientera sig i verkligheten – och därför utvecklar en metod för att slå tillbaka. De söker helt enkelt upp dem som de är arga och ledsna och på och dansar där, förklarar Lisa Langseth leende.

– De är ett väldigt udda gäng som är, som min 14-åring säger, ”cringe”. Men pinsamheter är ju guld när det kommer till humor. Skam är underbart. Vi skäms ju alla på olika sätt. Alla karaktärerna här bär ju på något av min egen skam, även om vi inte har samma erfarenheter. Det är väldigt roligt att leka med föreställningen om vad som skulle kunna hända om man tog bort skamkänslorna, skrattar hon.

Även om filmen innehåller många skruvade situationer så påpekar hon att hon varit noga med detaljerna inom psykiatrin, att många repliker är autentiska och att det inte handlar om att driva med människor som mår dåligt.

– Det har varit en hjärtefråga för mig och jag står verkligen på deras sida. Jag vill rikta udden mot hur vårdbolagen – och läkemedelsindustrin – utnyttjar människors dåliga mående genom att fokusera på symtom och inte på orsaker. Ett system som ser känslor som något som ska tonas ner för att passa in i vardagen. Frågan om varför folk mår så dåligt i vår tid, är något som filmen jazzar sig igenom, med olika slags förklaringar. Det är ”No Freud” men det handlar om att de här diagnoserna tagit bort människans kontext, man är bara är en individ.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

I debatten om det ökande antalet neuropsykiatriska diagnoser i Sverige sällar hon sig till de psykologer som hon konsulterat, som läst manus och som talar om inflation i utredningar och bolag som poppat upp som driver på utvecklingen.

– Jag tycker att den här frågan om vad psykiatrin ska vara är väldigt intressant på ett både samhälleligt och existentiellt plan. Det är inte det att neuropsykiatriska eller psykiska diagnoser inte finns, men det handlar också om samhället i stort. Att det anses billigare att ge enskilda individer diagnoser än att ta itu med större problem. Många lärare menar ju att de speglar nedskärningarna i skolorna. Det finns inte tid, vi har släppt omhändertagandet och ansvaret, säger Lisa Langseth och ställer en fråga:

– Vad är det att vara människa? Om vi inte tror att vi är produkter av vårt förflutna och vår omvärld… är vi ju bara som ett slags robotar. Till skillnad från Charlotte, tror jag att vi människor har en själ!

Regissören är glad att vara tillbaka i filmvärlden igen, men säger att det har varit en utmaning att pressa in ”The dance club” i ett långfilmsformat.

– Jag har hållit på väldigt länge med manuset och skriver alltid mycket som sedan måste gås över med saxen. Det som är så skönt med film är att det finns en början och ett tydligt slut, inget evighetsperspektiv som i serievärlden. Men film ställer samtidigt större krav på att varje scen sitter exakt för att man har mindre utrymme. Man behöver också vässa varje replik för att kunna säga allt man vill.

Läs mer om film i DN och fler texter av Helena Lindblad