Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Hur blir 2026? Det är det många som tror sig veta. Siandet säger förstås ofta mer om siarna själva än om det kommande året. Men om tillräckligt många människor lutar åt ett och samma håll – ja, då är det ju ändå fråga om någon form av zeitgeist? Och jag tycker mig se den överallt nu.

Hur trötta folk är på perfektion. Jag menar då inte perfektion som i fulländning, utan den extrema felfrihet som uppstått i och med att sociala mediers brutala ideal börjat skena i väg alltmer, genom algoritmer, filter och AI.

Och estetiken har sipprat ut i verkligheten.

Contouring kallas den sminkteknik som går ut på att man med en palett av skuggor och ljus täcker sina egna drag med bättre linjer – det är en sorts trompe-l’œil-målning skapt för foto och film, men den används nu även i fullt dagsljus.

Fillers är normaliserat, orörliga drag i puffiga skulpterade ansikten med läppar så svullna att de ser ut som de ska explodera. Och ni vet den där obehagliga känslan man kan få av skyltdockor? Exakt så känner jag när jag ser diverse kändisars till oigenkännlighet sönderplastikopererade fejs.


Ni vet den där obehagliga känslan man kan få av skyltdockor? Exakt så känner jag när jag ser diverse kändisars till oigenkännlighet sönderplastikopererade fejs.

Det är ingens och allas fel.

Situationen får mig att tänka på kultivationsteorin, som ursprungligen lanserades av sociologen George Gerbner. Den gick ut på att tv inte bara är en enande lägereld, utan att vi långsamt formas av allt elände vi ser och snart börjar tänka på det som den verkliga verkligheten.

Även om internet brukar framhållas som splittrat, och splittrande, så har det också byggt just en ny, gemensam idévärld.

I vår hyperoptimerade era får kultivationen inte bara allt fler att morfas samman till en enda stelt symmetrisk, smått surrealistisk person. De hem som fyller våra flöden ser dessutom ut som ett och samma noggrant kurerade dockskåp, tömt på verkligt liv.

Och berättelserna som sprids är allt oftare misstänkt tillrättalagda, och handlar de om annat än perfektion så är det ändå alltid i det plastigt lyckliga slutet de landar; i ett vinnande leende så überblekt att det blånat.

Ju mer konstgjort vi ser, desto mer naturligt framstår det för oss. Samtidigt den där gnagande känslan av att något inte stämmer, som springer ur det faktum att det allra viktigaste saknas: själ.

Detta är därför mitt nyårslöfte: Jag ska bli en lite fulare, skevare person. Jag ska verka för en solkigare, mindre fixad tillvaro.

Och min spådom inför 2026? Att fler går samma väg.

Enligt alla orakel blir lyxigt krispigt molnvitt årets trend. Men det tror inte jag. Jag tror att sådan perfektion blir lågstatus. Att det mänskliga äntligen kommer upphöjas till den unikt värdefulla egenskap det faktiskt är.

Läs mer:

Lisa Magnusson: Är hon på väg att stjälpa hela Irans diktatur?

Lisa Magnusson: Förlåt, alla ordningssamma – jag hade fel

Share.
Exit mobile version