Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Tänk vilken skillnad en enda motståndshandling kan göra! Det är det första som slår mig när jag läser socialdemokraten Nalin Baksis nya bok, ”Mina strider”.
Den beskrivs väl som en självbiografisk debattinlaga om svenskhet, om integration, om islamism och extremism och hedersförtryck. Men framför allt är den en bok om politik som något bortom motioner, riksdagsdebatter och rävspel. Något konkret.
Ofta känns samhällsförändring så stort och svårt, och det är det ju. Också. Men det är även en sådan sak som Nalin Baksi och hennes väninnor som våren 2011 tröttnar på att det bara är män överallt i Tensta centrum, och som börjar träffas där och fika.
Snart börjar andra kvinnor också gå dit, och efter några månader väcker deras närvaro inte längre ens någon uppmärksamhet.
Varifrån kommer den här självklara handlingskraften? Kanske från uppväxten i ett Turkiet där parlamentarisk kamp inte var möjlig. Där kurder hade en usel ställning, och kurdiska kvinnor i synnerhet.
Tänk vilken skillnad en enda bra man kan göra
Vilket för mig till det andra jag slås av i ”Mina strider”: Tänk vilken skillnad en enda bra man kan göra. I det här fallet Nalin Baksis farfar, Mele Zeki Baksi.
Hon beskriver honom som en högt respekterad imam som inte gjorde skillnad mellan pojkar och flickor, som ansåg att längden på en kvinnas kjol inte sade något om hennes moral och som insisterade på allas rätt till utbildning.
Så lade en progressiv patriark grunden för att hans döttrar (alla Nalin Baksis skamlösa fastrar!) fick chansen till ett fritt liv. Och inte bara de, svallvågorna nådde också släktens andra kvinnor, för att inte tala om alla i hans närhet som han hade inflytande över därför att han var någon som männen – fäder och bröder och makar – lyssnade till.
Även hans son – Nalin Baksis pappa – kom att se jämställdhet som något naturligt. Han var själv lärare till yrket, och dök flickorna i hans klass inte upp gick han ut på åkrarna där de arbetade och hämtade dem.
Att möta motstånd tycks han ha betraktat som en ren hedersbetygelse. När han fick veta att det arrangerats en demonstration mot Nalin Baksi efter en debattartikel hon skrivit i DN om religiös extremism – ja, då var hans respons: ”Nu är jag besviken på dig. Du har varit politiskt aktiv i snart trettio år och bara lyckats reta upp trettio personer! Din farfar, mashallah, lyckades reta upp tusentals!”
I en tid då så mycket i världen är outsägligt deprimerande ger Nalin Baksis bok en upplyftande insikt: att saker faktiskt går att förändra. Det behöver inte ens till någon stor rörelse. Det räcker med många, många små.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Känner ni? Det kan vara ideologin som är på väg
DN:s ledarredaktion: Ministrarna valde att stanna hemma – skäms regeringen över sin klimatpolitik?
