Det händer någon gång i 25-årsåldern: Folk slutar ha fest på ett avslappnat sätt (”Chips finns, ta med det ni vill dricka!”), och börjar i stället ha middag. Och det som är en så genomtrevlig idé – att träffas med vänner och äta en bit mat – blir snart en isboll av ängslan som bara växer sig större och större ju mer utför det går.
Signaturen Ofrivilliga värdinnan fångar problemet i sitt brev till Insidans expertpanel (DN 22/6).
Hon bor i ett stort fint hus med sin man, och han älskar att bjuda hem till stora tillställningar
Hon bor i ett stort fint hus med sin man, och han älskar att bjuda hem till stora tillställningar. Själv tycker hon att det bara är utmattande, hon blir helt slut redan av förberedelserna, av planering, minutiös städning, matlagning. Det vill säga: hon går så hårt in för att allt ska bli perfekt, att hon sedan är för trött för att också orka vara en perfekt värdinna och ”bjuda, servera, passa upp och se till så att alla har att dricka”.
Psykoterapeuten Daniel Rosenlind är så sympatisk, påpekar att bjudningarna kanske skulle kunna vara färre och enklare. Han tipsar om knytkalas. Det är ett förslag man ofta hör i de här sammanhangen: att man ska låta alla bidra, lite opretentiöst sådär, så att man slipper ta ut sig helt på att göra allt själv. Men vet ni vad, kära läsare? Detta sprider ju tyvärr bara ut prestationsångesten över en större grupp (kvinnor).
Vad som måste till är en insikt om vad som verkligen skaver. Vilket inte är middagshavandet i sig, utan den kollektiva vanföreställningen om att just man själv måste vara en så perfekt värdinna. Eller värd, men det är ju oftast kvinnor detta handlar om; det är bara de som bär idén om att hemmet fortfarande är en sfär där de måste excellera.
Det tål förstås att påpekas att de bästa middagarna är de som blir av, precis som Daniel Rosenlind framhåller. Samt att de lättare blir av om man känner att man inte måste städa, och inte heller laga något imponerande, och att man alltid är i sin fulla rätt att lägga sig ned och vila om det blir för mycket.
Men jag skulle också vilja framföra en hemlig sanning: Alla hatar den perfekta värdinnan! Strävan efter perfektion är i själva verket en sorts fientlighet, som drar olycka över både bäraren och omgivningen. Nej, den bästa värdinnan är en lat värdinna! En som inte aspirerar på felfrihet – och som därmed både är snäll mot sig själv och inbjuder andra att inte vara så himla felfria gäster.
För det är precis som författaren Maya Angelou en gång sade: ”Folk kommer att glömma vad du sade, de kommer glömma vad du gjorde, men de glömmer aldrig hur du fick dem att känna sig.” Så är det. Om ett, eller fem, eller tio år minns ingen vilken maträtt du lagade. Men de minns om de var välkomna.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Män är inte prostituerade för att de klär sig i kortkort
Lisa Magnusson: Stämningen blir inte bättre av att lägga 7,9 miljoner på att klona ett träd
