Vart har arbetarklassen tagit vägen?
Jo, svenskarna har fått det bättre, rent materiellt. Men inte så bra att arbetarklassen slutat finnas. Ändå är de osynliga.
Politiskt är de underrepresenterade på alla nivåer, särskilt på högre positioner, visar en ny studie. Under åren 1973 till 2018 utgjorde de 34 procent av kandidaterna i kommunvalen, 28 procent av ledamöterna i kommunfullmäktige, 17 procent av listettorna i kommunerna och 13 procent av riksdagsledamöterna.
Även som politiskt begrepp är arbetarklassen osynlig. I stället har ordet ersatts med det vaga begreppet ”vanligt folk”, som politikerna fyller med det innehåll som passar dem själva för stunden.
Aftonbladets Åsa Linderborg möter samma utsuddande i bioreklamens selektiva ”mångfald” (29/11); det är ”en kavalkad av medelklassmiljöer eller medelklassmänniskor”, i olika åldrar och färger. Men var är de uppenbara, hederliga knegarna? Det undrar hon. Med betoning på hederliga: ”Säg nu inte att pärlbandet av tv-serier som utspelar sig bland kriminella är moderna arbetarklassepos.”
Nej. Säg inte det.
Det är ju inte själva arbetarna som ska suddas ut, utan ojämlikheten som gör att de fortfarande inte ges samma chanser som alla andra.
Även litteraturen har ju problem: arbetarklasskildringar har visserligen hög status, men när de hyllas är det just som arbetarklasskildringar. Som något exotiskt, artskilt.
Kanske ligger det lite i sakens natur att det blir så här?
De offentliga rummen tillhör de resursstarka, som har pengar och kontakter och vet hur man pratar och för sig. Den gräddiga lilla överklassklicken, och så den breda medelklass som bemannar såväl tjänstemannasektorn som mediehusen och kultursfären. Och även om denna medelklass gärna koketterar med sitt självförakt så är den alltings norm.
Arbetarklassen har ingen tradition av att hävda sig. Kanske lite för det dåliga självförtroende som går hand i hand med att vara en minoritet i de fina salongerna, att inte riktigt passa in.
Men kanske också för att arbetarklassens högsta dröm är att frigöra sig från sig själv; komma bort, ta sig upp.
Som i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren: ”Med sparsamhet och övertid/ drog han fram tre pojkar till studenten./ Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen/ Själv har han aldrig varit på bio eller teater/ eller haft tid att läsa böcker./ De har lyckats och kommer hem till helgerna/ och talar med främmande röster om dessa ting./ Deras kvinnor har kalla ögon/ och föraktar honom när han äter med kniv./ Han ska aldrig förstå/ vem som murat hans ensamhet.”
Förödande bara, att det råder ett så utbrett, outtalat missförstånd: Det är ju inte själva arbetarna som ska suddas ut, utan ojämlikheten som gör att de fortfarande inte ges samma chanser som alla andra.
Läs mer av Lisa Magnusson
