Är det inte pinsamt hur vuxna människor håller på?
Vi älskar ju alla våra barn. Vi vill deras bästa. Vi vet att de behöver röra på sig. Ändå är det tydligen svårt att sätta deras väl och ve främst. Att inte ta över. Inte fullständigt mosa deras lust för allt vad sportande heter. Och det är inte bara den där lilla föräldraklicken det handlar om, ni vet; den som står vid sidlinjen och vrålar åt domaren. Det är hela barnidrottskulturen.
Det betyder prestige att fostra stjärnor. Så klubbarna börjar sålla och sovra tidigt, ibland redan när barnen är i 10-årsåldern (Aftonbladet 13/10). De delar in i a-lag och b-lag och c-lag, väljer ut eliter och skapar akademier. De handplockade ”talangerna” får bättre tränare, mer stöd, mer träning, börjar tävla. De andra skyfflas åt sidan. Det innebär att många barn känner sig dåliga, tappar lusten. I 11–12-årsåldern lägger de flesta av helt, visar svensk forskning.
De handplockade ”talangerna” får bättre tränare, mer stöd, mer träning, börjar tävla. De andra skyfflas åt sidan.
Men den här ordningen är dålig även för ”talangerna”, de som blir sedda och satsade på. Detta eftersom allt handlar om resultat och tävlande: de måste träna hårt, ofta ensidigt, flera gånger i veckan, och har inte tid med andra fritidsintressen, enligt 17 idrottsforskare (DN Debatt 18/12). Varpå de utvalda så klart också lätt ledsnar.
Den prestationshetsiga andan är dessutom inte ens effektiv, påtalar de 17 forskarna. Själva urvalsprocessen är under all kritik, inte bara ur ett barnperspektiv, utan också som faktiskt mätinstrument. Ofta handlar handplockandet om enskilda tränares godtycke och ”känsla”, och risken är stor att förväxla begåvning med fysisk mognad – barn födda tidigt på året är kraftigt överrepresenterade bland ”talangerna”.
Det finns heller inget samband mellan att tidigt ha blivit föremål för satsningar och att senare nå idrottsliga framgångar. De 17 forskarna hänvisar till en omfattande internationell studie som visar att de flesta VM- och OS-medaljörer höll på med flera olika idrotter under sin uppväxt, och specialiserade sig rätt sent. De fick röra på sig allsidigt, med andra ord, och behålla glädjen.
Givet hur läget ser ut i dag – bara 3 procent av alla barn och unga äter och rör på sig som de borde, det framgår av den ideella organisationen Generation Peps årliga studie – måste barnidrottskulturen tänka om, och tänka smartare. Just nu handlar den inte om barnens bästa. Den handlar inte ens om vad de vuxna tycker är roligt, tvärtom finns det ju något ytterst sammanbitet och aggressivt över hela det här förfarandet.
Barnidrotten formas till stora delar av vilsna vuxna, som inte förmår se vad som är viktigt på riktigt. Och det är inte vackert.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Förlåt mig, SJ, hur kunde jag vara så dum?
Max Hjelm: Vi måste prata om vad Benjamin Ingrosso gör med sin kropp
