Stora personligheter har något så oemotståndligt över sig. För det är klart: Skräckblandad förtjusning är också en sorts förtjusning. Även om den gör sig allra bäst på ett mycket stort avstånd.
Christina Alvelin var fram till nyss chef på socialförvaltningen på Hisingen, och har under en längre tid anklagats för att odla en tystnadskultur: Det sägs att folk inte vågat säga emot henne, hellre sade de upp sig Klart är i alla fall att verksamheten har fungerat dåligt, och att det fått en rad olycksaliga konsekvenser (P4 Göteborg 11/6).
I ”Kalibers” granskning (20/11 -23) framgick att myndigheterna på Hisingen i flera fall inte agerat, trots starka varningssignaler kring barn och unga på glid.
Hur tolvåringar sögs in av utanförskapsområdenas kriminella gäng, fick köpa Coca-Cola åt dem, och springa småärenden. Hur samma ungar några år senare stod vakt. Hur de därefter själva fick börja gömma och hantera knark, och till sist blev fullvärdiga medlemmar.
När en nytillträdd socialsekreterare grundligt gick igenom och visselblåste om de bristande rutinerna hos socialtjänsten specifikt – ja, då fick han sparken.
Därefter har kritiken växt. Och växt. Till sist blev det ohållbart. Christina Alvelin fick gå. Gjorde hon det med slokande huvud? Knäckt av misslyckandena, anklagelserna och de kritiska mediegranskningarna? Nej!
Det är dags att börja om, att inte längre låta sig styras av konventionerna, ja, nu tänker Christina Alvelin släppa loss på riktigt, låter hon oss veta.
När hon skildes från sin anställning var det med högburet huvud och ett kuvert om tolv månadslöner i handen. Och som alla kreativa själar tog hon sedan sin tillflykt till musiken: Tillsammans med sin fru i duon Glendas spelade hon in houselåten ”Carpe diem (det blev som det blev)” som hon lade upp på Spotify, samt på Youtube under rubriken ”En sista hälsning” (GP 11/6).
”Carpe diem (det blev som det blev)” handlar om nystart, och refrängen lyder: ”Carpe diem, det blev som det blev! Rock och shots blev sömnproblem! Sova, det gör jag en annan gång – dagen är kort, men natten är låååång!”
Dåligt omdöme, med tanke på allt som skett? Ja, fruktansvärt. Men det är samtidigt något så fascinerande över dem som vägrar be om ursäkt för sig, som ångrar – med chansondivan Edith Piafs bevingade ord – ingenting alls, ens när de borde göra det. Som bara hojtar, på go göteborgska: Carpe diem, det blev som det blev!
Det är dags att börja om, att inte längre låta sig styras av konventionerna, ja, nu tänker Christina Alvelin släppa loss på riktigt, låter hon oss veta. Det är bara att be en stilla bön om att det inte sker i en chefsposition.
Läs mer:
Richard Swartz: Baronen hörde till det förflutna – ändå såg han framtiden klart framför sig
Lisa Magnusson: Att känna obehag inför visitationszoner är inte ett tecken på ohederlighet – det är sunt
