Listeriautbrottet på den lyxiga Östermalmskrogen Coco & Carmen – nog måste det väl vara en av de soligaste nyheterna på länge?
Jag menar förstås inte det faktum att folk blivit sjuka; det är förfärligt. Av någon anledning har inkubationstiden dessutom varit kortare än normalt den här gången, och också människor utan nedsatt immunförsvar har drabbats, vilket tyder på en ovanligt aggressiv form av bakterie.
Ett tjugotal personer har lagts in på sjukhus, och även om alla mår förhållandevis bra, så betyder bra i det här fallet likväl att de har feber och diarré och kräks. Inte soligt alls.
Nej, det jag tänker på är själva reaktionerna.
För är det något man är van vid så är det att det är ett väldigt gnäll på folk, och i synnerhet svenskar.
Vi lever i ett välfärdssamhälle, vi är vana vid att saker är uppstyrda och fungerar, att tillvaron är vadderad, ja vi känner det som att vi närmast har rätt till detta.
Om något går snett? Då är inte den spontana reaktionen att försöka lösa det på egen hand eller acceptera sakernas tillstånd, utan att reklamera upplevelsen. Det finns konsumentombudsmän och myndigheter och i värsta fall medier att ringa upp.
Det finns konsumentombudsmän och myndigheter och i värsta fall medier att ringa upp
Därav de återkommande reportagen där svenska turister sitter på flygplatsgolv ute i världen med förorättad min – foto: Privat – och bara inte kan fatta att de är strandade på grund av typ en klimatrelaterad brandkatastrof i solparadiset: Vem tänker ta ansvar för det här nu då?
Av detta skäl hade man kunnat föreställa sig att det skulle bli ett jävla liv på de uppemot flera hundratals gäster som smittats av listeria på Coco & Carmen. Men alla inblandade tycks ta det med så beundransvärt gott mod!
De uttrycker förståelse och säger att restaurangen förstås gjort sitt bästa, att det här är sådant som händer. Några sänder en tanke till de stackars krögarna, som säkert har det tufft nu.
”Det var jättegott och servicen var jättebra, men tyvärr var det något som gick lite fel”, hälsar ett par gäster i TV4 häromdagen (1/10).
I Aftonbladet (2/10) konstaterar en dalkarl sorglöst: ”Nu får jag käka en dunderkur med penicillin som efterrätt.”
Tidningen har även intervjuat en insjuknad kvinna som först och främst vill prata om hur gott allt smakade (2/10). ”Maten var helt otrolig. Vi flög ut på moln, alla var jättenöjda”, säger hon. ”Vi gick som från ’highest of high’ till ’lowest of low’.”
Nu vill hon tillbaka. Inte så där som traumatiserade offer vill besöka en brottsplats – utan för att hon är så imponerad av krogen och hur väl den hanterat allting efteråt.
Är inte det fint? Flera av dem som intervjuas mår fortfarande uselt. Ändå tar de det så himla bra. De tycks förstå det som annars ofta är så lätt att glömma bort: att olyckor är en del av livet, och att det kanske inte behöver vara någons fel.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Göteborgarna har drabbats av Stockholmssyndromet
Aron Lund: Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen
