För det otränade ögat kanske ”Emily in Paris” verkar vara en vanlig tv-serie? Men det var innan den fiktiva huvudpersonen flyttade till Rom.
Fransmännen hade visserligen fnyst åt Emily redan från början, på ren automatik – en fjompig amerikansk tjej som springer runt i Paris och äter macarons iförd randig tröja och basker – och kritikerna kallade serien klyschig och ytlig. Men med åren blev den ett fenomen. I den senaste säsongen gjorde rikets första dam, Brigitte Macron, till och med ett inhopp i rollen som sig själv, replik: ”Mitt land älskar dig, Emily!”. Som alla groteska överdrifter innehöll den ett korn av sanning: Fransmännen älskar att spegla sig i Emilys ögon.
Och när serien nu inte länge ska utspela sig i Frankrike är presidenten själv, Emmanuel Macron, avig (Variety 9/10), säger att han ska kämpa för att få Emily att återvända: ”’Emily in Paris’ i Rom är ju helt ologiskt.”
Men om fransmännen är dåliga förlorare, så är italienarna ännu sämre vinnare. Roms borgmästare, Roberto Gualitieri, svarade nämligen med att förklara krig.
Först på Twitter, där han hånade Emmanuel Macron och sade åt honom att slappna av. Sedan i en intervju med The Hollywood Reporter Roma (9/10), där han i stället med darrande indignation tillstod att det inte anstår ett statsöverhuvud att ge order till produktionsbolag, ja, försöka pressa dem politiskt, och att presidenten borde ha viktigare saker för sig – som krigen i Ukraina och Mellanöstern och de fruktansvärda orkanerna i USA.
Dessutom, menar han: ”Emily har det bra i Rom.”
Och faktum är att han nog har rätt? För om det är några som allra särskilt ivrigt odlar just den där Disney-versionen av Europa som ”Emily in Paris” vältrar sig i så är det italienarna.
De älskar verkligen att framställa sig själva som sofistikerade typer som vet hur man njuter av livet.
De älskar verkligen att framställa sig själva som sofistikerade typer som vet hur man njuter av livet. Kanske för att sanningen är att de bor hemma hos mamma och hankar sig fram på en hopplös arbetsmarknad utan reglerad minimilön. Och även om de låtsas att deras kokkonst är den mest rustika, genuina och allmänt bästa i hela världen, ärvd på mödernet sedan urminnes tider, så är verkligheten en annan.
Vi har ju alla bevittnat italienare som högljutt förfasar sig över hur dåliga amerikaner är på att göra pizza, och hur bara äkta italienare vet hur man kokar pasta korrekt. Men anorna som de föreställer sig att deras matkultur har, finns helt enkelt inte där.
Italiens mathistoria är förstås – precis som all annan mathistoria – en berättelse om hunger och elände. Det var inte bara det att det stora flertalet åt dåligt, de var också dåliga på att laga den mat de hade.
Men inte heller aristokratin åt särskilt väl, det visar nu den brittiska historikern John Dickies forskning (”The rest is history” 15/8): Från handelsstaden Venedig spreds under medeltiden kryddor, som användes både som medicin och som ett sätt att skryta med sin rikedom, att man hade råd med alla de här exotiska smaksättarna: ju mer, desto bättre.
Degklumpar som plattas ut och tillagas på heta stenar har förekommit i så gott som alla kulturer sedan urminnes tider. Först i mitten av 1800-talet kom man i Neapels fattiga delar på idén att börja lägga till tomater och sardeller, och detta var illa ansedd föda.
Det var egentligen först med massutvandringen till den nya världen, till USA, som idén med pizza och sedan pasta uppstod, genom listig marknadsföring och myllrigt kulturutbyte. Myten om lantliga mattraditioner med månghundraåriga anor spreds sedan av fascisterna och nationalisterna. Häpp!
Vad vill jag då ha sagt med detta? Är italiensk mat god? Ja. Vill jag likväl punktera italienarnas uppblåsta självbild? Också ja.
Men framför allt vill jag framhålla följande: Det är en hårfin skillnad mellan stolthet och självbedrägeri. Och självbedragaren för alltid en ömtålig tillvaro. Vare sig det gäller den enskilda individen som dagdrömmer om sin egen viktighet, eller hela nationer som är så upptagna av att vara störst, bäst och vackrast att de börjar kivas om en ärligt talat ytterst medioker tv-serie.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Bakom mördaren står en mamma som gjorde allt hon kunde för att stoppa honom
Lisa Magnusson: I nästan tio år överlevde han terrordådet mot Charlie Hebdo
