Var är alla bebisar? Det är det många som oroligt undrar. Inte sedan mätningarna började år 1749 har svenskarna fött så få barn (SVT 22/3 2024).
Kanske beror det på oron över klimatet, och världsläget, spekulerar Ulla Waldenström, professor emerita i reproduktiv hälsa (DN Debatt 1/1). Kulturskribenten Andreas Hörmark lägger i stället hela skulden på männen: I Svenska Dagbladet (2/1) anklagar han dem för att vara snåla, som inte vill bli pappor.
Själv tror jag att folk bara är lurade.
Det började redan med oss millennials: Vuxna var inte något vi självklart blev, i bemärkelsen att flytta hemifrån och bilda familj. Fortfarande ringlar bostadsköerna omvittnat långa, och på dejtingapparna är det så lätt att bara fortsätta bläddra.
Vare sig Generation Z vill det eller inte kommer ungdomen sträcka ut sig längre för dem än för deras föräldrar. Och det finns så många, ja kanske inte nöjen, men förströelser att distrahera sig med, Instagram- och Tiktokflöden att ögna igenom medan man slötittar på en tv-serie, liggande i sängen bredvid någon man ”träffar ibland”.
Det är klart att det är läskigt att ge sig på att skapa något så bindande som barn, om man är van att inte vara bunden till något över huvud taget, inte ens tv-tablån.
Det är klart att det är läskigt att ge sig på att skapa något så bindande som barn, om man är van att inte vara bunden till något över huvud taget, inte ens tv-tablån. Det är så lätt att fatta beslutet att inte fatta något beslut. Tänka: om ett år, eller två, eller tre…
Fast förr eller senare börjar den kravlösa tillvaron framstå allt mindre som fri, och alltmer som tom. Man behöver något mer, något som är större än en själv. Och meningarna med livet är många. Men vill man känna en djup kärlek och samhörighet? Då är det givna svaret för de flesta, till sist: barn. Om än färre än förr.
Så var det för millennials. Och så lär det bli för Generation Z.
”Efter allt vadande bland sprängfulla blöjor och flera år utan sömn kanske man känner att man fått en annan sorts belöning”, anar Andreas Hörmark. Ja. Bara det att man inte behöver vänta i flera år! Belöningen finns där hela tiden, mitt i blöjbytande och sömnlöshet.
En ofattbar mjukhet. En blick som alltid söker stöd i ens egen, en späd röst som snart börjar uttrycka ord och då kommer att säga de mest knäppa och roliga saker. En sorts terapi också: Med barnen kan man se till att inte upprepa något av de misstag man tycker att ens föräldrar begick. I stället begår man nya, helt egna. Och man växer.
Är det slitigt? Mycket. Men när Ungdomsbarometern noterar att fler unga än någonsin definierar sig som ”livsnjutare” tänker jag också: Vet de vad som får en att uppskatta en god dag på spa ännu mer? Jo, känslan av att verkligen ha förtjänat vilan.
Läs mer av Lisa Magnusson här.