Det pratas om de så kallade swiftiepappor som beskrevs i DN:s reportage (29/4). Och med ”pratas om” menar jag att folk spyr galla, riktigt tävlar om vem som stör sig allra mest på dessa män. Allt för att de engagerar sig i artisten Taylor Swift tillsammans med sina tonårsdöttrar.

Är det bara jag som ser att fokus har hamnat helt fel?

Den främsta swiftiepappan är förstås Taylors Swifts egen pappa: Scott. Honom framhåller hon ofta och gärna, och utan skam, hon postar videor på Tiktok där han åker segway och gör tummen upp. Inte undra på att världens alla pappor instinktivt gillar henne!

Tänk, här har vi någon som inte alls tycker att hennes pappa är en pinsam fornlämning, nej hon uppskattar honom minsann efter förtjänst. Vilken trevlig tjej! Och en så bra förebild sedan!

Trevlig musik gör hon också. Papporna sitter så gärna där med sina döttrar och stampar i takt, leende, som välvilliga socialantropologer. Säger saker som: ”Vilken fyndig text!” Bokar konsertbiljetter åt sig och tjejerna, eftersom de, som alla föräldrar, inget hellre vill än att få dela barnens värld.


Men framför allt gillar förstås dessa pappor att de kan sova lugnt om natten

Men framför allt gillar förstås dessa pappor att de kan sova lugnt om natten. Inga swiftiesar är ute och ränner på skogsrejv, boffar lustgas bakom skolmatsalen eller rymmer till Borås för att träffa en kille från Snapchat som kallar sig Kevin88. Nej, de sitter intakta hemma på sina flickrum och lyssnar på Taylor Swift och pärlar vänskapsarmband.

Om de här tjejerna verkligen vill börja vara i fred för föräldragenerationen – och det rekommenderar jag – så borde de överväga att börja gilla en artist som inte låter som bakgrundsmuzak på McDonalds. För swiftiepapporna är mycket riktigt cringe och extremt irriterande, det vill säga: de gör sitt jobb som pappor. Men nu är det dags för för swiftiedöttrarna att göra sitt.

Frigörelse, älskade fina tonårstjejer. Googla det!

Läs mer:

Max Hjelm: Nu har nyliberalismen dött igen – eller?

Isobel Hadley-Kamptz: Georgien står inför ett val – att vara en demokrati eller krypa in i den ryska värmen

Share.
Exit mobile version