Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Blir man lyckligare av pengar? Det är den eviga frågan. En ny forskningsrapport från Handelshögskolan, Swedbank och Sparbankerna ger ett väldigt precist svar.
Enligt rapporten ökar känslan av lycka verkligen med inkomsten – men bara upp till en viss gräns. De som tjänar över 50 000 kronor i månaden blir nämligen inte så värst mycket gladare för det.
Kanske, antyds det, kan det vara så att det inte är pengarna som skapar lycka, utan snarare avsaknaden av dem som medför olycka eftersom det innebär otrygghet och minskat handlingsutrymme?
Ja!
Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan att det är med den här rapporten som det brukar bli vad det gäller ekonomiska skillnader. Diskussionen snuddar ständigt vid något, bara för att genast snubbla bort sig.
Är hela frågan om ifall man blir lyckligare av pengar rent av felställd?
I rapporten tillfrågas folk om vad de helst skulle vilja: höja sin inkomst eller öka sin känsla av lycka. Två av tre väljer glädjen, men – konstateras det – ”de med låga inkomster, och de som känner stress och oro för sin ekonomi, väljer i stället mer pengar”.
”Det kan tolkas som att människor helst vill ha mer lycka, men att de medvetet eller omedvetet tänker att pengarna är vägen dit, eller att för lite pengar kan stå i vägen för lycka”, säger Micael Dahlen, professor i lycka tillika rapportmakare, i pressmeddelandet.
Det är förstås ett sätt att se det.
Men en annan tolkning är att för den som inte har till livets nödtorft är självförverkligandet helt enkelt för många steg upp i behovstrappan.
Att allt underordnas strävan efter pengar – inte för att man tror att det kommer att göra en lyckligare personligen, utan för att man vill kunna sätta ordentlig mat på bordet till sina barn, köpa dem bra vinterskor och ha råd att ge dem någon sorts kärnminnen på sommarlovet, om så bara en vecka med ett tält från Blocket och grillad hajkbanan vid en slemmig insjö nära lokalbussens ändhållplats.
Enligt rådande tidsanda är fattigdom inte en orättvis omständighet som samhället ska bekämpa. I stället betraktas den främst som ett obegripligt dumt individuellt val.
Lösningen blir att försämra ännu mer för dem som har det skralt.
Lösningen blir att försämra ännu mer för dem som har det skralt, och införa bidragstak som gör att de riskerar att hamna under existensminimum. På så vis ska de bli motiverade att förbättra sina finanser.
Men tänk om det i själva verket är så att fattigdom inte är ett utslag av irrationalitet, utan mer som en grop som man kan födas i, eller trilla ned i – ibland av ren klantighet!, men som oavsett är förtvivlat svår att ta sig upp ur när man väl befinner sig där.
Hur borde politiken formas då? Om man utgår från att nästan ingen trivs med att leva på botten.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det handlar inte bara om 4-åringen, utan om vilket land vi vill vara
Lisa Magnusson: Varför behandlas Dermot Clemenger som en knasig farbror och inte som en förövare?
