Hat och hot – det brukar anses slött att skriva ihop dessa två saker, eftersom de är totalt olika. Vi har rätt att hata någon, men inte att hota.
Fast för mottagaren flyter de båda förstås ihop, och gränsdragningen blir ofta semantisk: Vill den här personen döda mig, eller vill han bara se mig död – vad är skillnaden?
Och hur ska man förhålla sig?
Vill den här personen döda mig, eller vill han bara se mig död – vad är skillnaden?
Man kan vara transparent, som Anna-Karin Hatt när hon nu avgår som partiledare för Centerpartiet. Hon känner sig inte trygg i sitt eget hem, och orkar inte mer, säger hon.
Man kan vara ärlig med sådant.
Men det är ju också att ge mörkret det mörkret vill ha; segersötman i att ha kommit åt en. Den allmänna vetskapen om att strupen ligger blottad, för den som vill hugga.
Tryggare då att i stället låtsas vara en tuffing med skinn på näsan och fötterna stadigt förankrade i myllan, en som aldrig ägnar ynkryggarna så mycket som en tanke. Jag har själv prytt tidningsomslag med kaxiga rubrikord i stil med: ”Jag bryr mig inte om era våldtäktshot!” Men det är klart att jag gjorde det.
Jag har själv prytt tidningsomslag med kaxiga rubrikord i stil med: ”Jag bryr mig inte om era våldtäktshot!” Men det är klart att jag gjorde det.
Och det är så lätt att bli lite ensam mitt i allt, och börja tysta sig själv – inte för något särskilt, utan bara för den ansamlade mängden.
Man reflekterar kanske inte ens över att det är det man gör.
Men man tänker sig för innan man talar: Orkar jag säga just det här, just nu? Man ser sig över axeln på väg hem. Scannar varje ny miljö, hastigt, automatiskt. Är noga med att aldrig dela med sig av information som går att använda, såsom var man bor och var man rör sig. På kaféer och krogar sätter man sig så att man har uppsikt över ingången.
Ja, detta är det värsta hotet av dem alla: det lågintensiva, ständigt närvarande – eventuellt livslånga – hot man börjar rikta mot sig själv, för att skydda sig.
För de allra flesta som ger sig på någon verbalt tänker väl inte mer på det. Så klart. De lägger ifrån sig mobilen, går och kokar lite spagetti till köttfärsresterna från i går och tjatar på sina barn om att för guds skull hänga upp den blöta handduken som fortfarande ligger kvar i gymnastikpåsen.
Men det räcker ju med en enda person som hör alla dessa andra, och som känner sig bekräftad av dem. Uppmuntrad att ta saken i egna händer. Det är honom man börjar tänka som, som man internaliserar.
Vad är då lösningen? Det måste vara en gemensam nolltolerans mot allt som antyder våld. Och inga undantag för folk som inte menar det de säger, tvärtom! Alla har ett ansvar. Särskilt för dem som står på ens egen sida.
För den politiska debatten måste kunna vara hård. Men hat och hot är något annat, de tränger sig över gränsen till det innersta privata – och det är dags att lyfta det problemet från de drabbades enskilda axlar.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Om Greta blir misshandlad får hon skylla sig själv, eller?
Amanda Sokolnicki: Regeringen ertappas med en lögn – och fortsätter vilseleda
