Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vem som helst kan göra något historiskt i bemärkelsen lämna ett avtryck. Ytterst få personer går till historien på riktigt, därför att de har gjort något enastående för mänskligheten.
Men Dolly Parton är en sådan person.
Inte bara var hon ett sant geni vad gäller att komponera låtar, med en röst mjuk som sommarregn och en look som hon, på sitt klassiskt drastiska vis, liknade vid ”en dragqueens julgran”. Hon lyckades dessutom med konststycket att göra en enorm politisk insats, utan att någonsin uppfattas som politisk.
Nu när hon är död har ingen ett enda ont ord att säga.
Alla sörjer henne, känner det som att de har en personlig relation till henne. USA:s president, Donald Trump, har beordrat en veckas flaggning på halv stång. I sociala medier trängs kärleksförklaringar från hans kristna konservativa Magarörelse med vittnesmål från liberaler, antirasister och hbtq-aktivister om allt gott hon har gjort.
Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, hyllar henne på Instagram för bangern ”9 to 5” – han tycks bara ha lyssnat på första delen av själva refrängen och trott att det är en låt som hyllar den moderata arbetslinjen, man kan riktigt höra honom sjunga den med käck röst på något partikonvent: Working 9 to 5, what a way to make a living!
I själva verket handlar låten om arbetsrätt och kvinnokamp, om att solidariskt gå samman och stå upp mot en riktigt rövig chef.
Men så där var det ju med Dolly Parton. Alla kände sig trygga och välkomna i hennes värld. Och hon gick inte i öppen clinch med någon, det var en livshållning: Hon trodde på inkludering, på förlåtelse. På att själv göra det rätta, utan högljudda förebråelser.
Hon trodde på inkludering, på förlåtelse. På att själv göra det rätta, utan högljudda förebråelser.
Fegt? Nej. Bara ovanligt, i vår tid. Politik är heller inte främst fräna ord, även om många tycks ha glömt det, utan handling. Och i handling var Dolly Parton radikal.
Hon lade ned sin själ och sin förmögenhet i sitt nationella läsprojekt för barn, hon delade ut skolstipendier, finansierade kvinnocenter, barnsjukhus och medicinsk forskning. Och så skrev hon förstås ett oändligt antal låtar om fattigdom, våld, sociala orättvisor, rasistiska deporteringar, exploateringen av gruvarbetare, kvinnlig sexualitet – om maktmäns girighet.
Hon hade själv kunnat vara dollarmiljardär. Men i stället för att bara samla pengar på hög och tänka på sin egen vinning och ära – likt de flesta av dagens obscent rika techbrorsor – så valde hon att göra en insats för mänskligheten. Och till skillnad från dem kommer hon att efterlämna ett arv att vara stolt över.
Det fanns bara en som Dolly Parton. Det borde finnas fler.
Läs mer:
Lisa Magnusson: De bästa föräldrarna är de som inte har några barn
Lisa Magnusson: Mässlingutbrottet på Urkult avslöjar något skrämmande
Lisa Magnusson: Nu tvingas äntligen de svenska barnen bli mobilfria
