Thomas Håkansson i Kävlinge har varit något av en följetong i Sydsvenskan.
Han har förlorat ena ögat, har diabetes och hjärtproblem, och efter en hjärnblödning i våras kan han bara ta sig fram med permobil. Sedan en tid tillbaka är han dessutom hemlös.
Nu har allt ändå fått ett lyckligt slut: Hans barndomsvän har köpt honom en lägenhet.
”Jag har en liten devis jag lever efter: Om alla skiter i alla så får du en sorts samhälle, om alla bryr sig om någon så får du ett annat samhälle”, hälsar vännen (Sydsvenskan 8/10).
Det får mig att tänka på Édouard Louis senaste bok, ”Monique flyr”. Den handlar om hans mor, och säkert tänker många läsare: Herregud, har han inte pladdrat klart om sin underklassfamilj snart?
Nej, han har mycket kvar att säga.
Monique hade aldrig lämnat den nordfranska landsbygden. Aldrig flugit flygplan, aldrig bott på hotell, aldrig gått på teater. Aldrig haft en man som behandlat henne väl.
När hon till sist drog från Édouard Louis våldsamme, försupne far, flyttade hon ihop med en man som snart visade sig vara av precis samma skrot och korn som den förre.
Han blev elak när han var full, och full var han nästan jämt. Han förtryckte henne ekonomiskt också: ”Tog jag en klick smör i kylskåpet sa han: Ta mindre smör det märks att det inte är du som betalar. Om jag värmde mjölk åt mig sa han: En halv mugg mjölk räcker gott.”
Tog jag en klick smör i kylskåpet sa han: Ta mindre smör det märks att det inte är du som betalar.
Hon ringer sin son och gråter. Och han bestämmer sig för att göra henne fri.
Jag tror inte på den klassiska framgångssaga han placerar henne i, hur han bänder in henne i en hjältinnemall och bokstavligen låter allt kulminera i rungande applåder. Det stämmer också illa överens med de fakta som nämns lite så där i förbigående – som att hon strax återupptar kontakten med sitt elake ex.
Med upprepandet av gamla mönster följer ju förstås alltid det rent terapeutiska i chansen att göra annorlunda. Men det är svårt. Det blir tydligt även när hon väljer mellan två hem och genast vill ha det lite större, med trädgård, trots att hon inte har råd med det själv utan därmed återigen gör sig beroende av en man: sin son.
Även han tar ju kontrollen över hennes liv, i skriftlig form. Utnyttjar han henne rent av enbart just för att få stoff till ännu en roman? Det tror jag däremot faktiskt inte.
Och nog finns det en poetisk rättvisa i att han tjänat pengar på att lämna ut sin familj, och att de pengarna nu hjälper hans mamma att resa sig.
Han förstår inte varför hon måste kämpa så, frågar sig varför somliga alltid måste det. Eftersom livet inte är rättvist, är svaret. Men det är precis som Thomas Håkanssons vän säger: Om alla skiter i alla så får du en sorts samhälle, om alla bryr sig om någon så får du ett annat samhälle.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jane Goodall förkroppsligade just det som vår förgiftade samtid behöver
Susanne Nyström: Den vanligaste socialbidragstagaren är en barnlös ensamstående man
