Det finns en intervju med en vän till den nu döde ryske oppositionsikonen Aleksej Navalnyj (New York Times 22/2). Jevgenija Albats heter hon, hon är journalist och författare, och rolig på det där samtidigt torra och drastiska sättet som kännetecknade även honom.
Som när han satt i straffkolonin i minus 23 graders kyla, berövad sina skor, och hälsade världen med ett: ”Hej allihopa, från botten av Maslows behovstrappa”.
När Albats lärde känna honom var han slående stilig, det var det första hon tänkte på – och med en riktigt dåligt klippt frisyr och ett blygt och tafatt sätt. Men han byggde målmedvetet upp sig själv som politiker. Han studerade amerikansk politik. Lärde sig konsten att hålla tal, att tända en glöd i folk, även sådana som inte brukade orka bry sig. Han nådde fram till den unga generationen.
Medan han levde klamrade de sig fast vid hoppet om att kändisskapet skulle vara ett skydd.
På ett politiskt plan är det lätt att förstå hans projekt: Han ville utrota förtryckarregimen. Samtidigt ligger det i dess natur att den inte bara är likgiltig inför människolivets värde, utan snarast njuter av att tillintetgöra det. Otaliga är de motståndare till president Vladimir Putin som har förgiftats, fallit från höga byggnader, dött på allehanda mystiska sätt, fängslats eller bara försvunnit.
Det visste givetvis Aleksej Navalnyj. Så hur vågade han?
Ännu mer undrar jag det vad gäller hans hustru, Julia Navalnaja – änka sedan den 16 februari i år. För medan han levde klamrade de sig fast vid hoppet om att kändisskapet skulle vara ett skydd: ju större han blev, desto svårare skulle det bli att helt göra sig av med honom. Men han blev uppenbarligen ett för stort hot, och dog i fångenskap, efter att ha förgiftats, torterats och svultits.
Nu säger Julia Navalnaja att hon vill bli president. Att Putin är hennes politiska motståndare, och att hon kommer göra allt för att han ska falla. Kanske är det ett sätt för henne att skänka Navalnyjs död mening. Om hon ger upp var ju deras kamp för ett fritt och demokratiskt Ryssland förgäves. Men att hon gör detta med vetskapen om vad som hände honom: hennes företrädare, hennes man – det är nästan övermänskligt.
Hon predikar det lilla motståndet. Att aldrig någonsin göra det lätt för de totalitära krafterna, aldrig ge dem något gratis. Alla små steg räknas (DN 20/10).
Var inte rädda, sade han då. Säger hon nu.
Men när man ställs inför tyranner som inte har något samvete: Hur ska man kunna låta bli att vara rädd?
Läs också:
Erik Helmerson: Zaho de Sagazan påminde oss om att Frankrike fortfarande är kulturens hjärtland
Max Hjelm: Då kastade Jimmie Åkesson av sig masken
