Häromdagen antastades jag av en sedelärande viral video, ni vet den där smetiga, väldigt amerikanska sorten. Den här gången var budskapet att det inte spelar någon roll vem man är, alla kan lyckas i världen, bara man anstränger sig. Detta ”bevisades” av en techentreprenör som i ett experiment började ”leva som fattig”, och se, långsamt kravlade han sig upp ur rännstenen och byggde sin egen lycka, bit för bit, med sina tomma lena händer!
Vad videon inte låtsades om var att han förstås gjorde det med hjälp av den sorts resurser som går hand i hand med de ekonomiska: det rätta språket, de akademiska och erfarenhetsmässiga kunskaperna om hur affärsvärlden fungerar, självförtroendet.
Det har gjorts en rad sådana experiment, som syftar till djupare insikt men alltid slutar med ett skådande in i den egna naveln, som inte säger något.
För det är ju en sak att vara tillfälligt pank, en helt annan att leva i en ihållande avsaknad av det grundläggande: inte kunna gå till tandläkaren regelbundet, inte ha råd med en oförutsedd utgift om ett par tusen kronor, inte äga mer än ett enda par skor.
Ändå är det många som kommer med goda råd, som om det bara handlade om att använda sina pengar lite fiffigare. De tycks verkligen inte förstå att det finns en artskillnad i att äta havregrynsgröt – som är så gott! – som en del av en varierad kost, och hur nedbrytande enahanda det är att äta nästan bara detta.
Inte heller hjälper det att förklara hur svårt det är för den som har ett fysiskt utmattande låglönejobb att efter arbetspassets slut ta en bil man inte har till stormarknaden och handla färska grönsaker i säsong och storpack som man inte har råd med, och sedan åka hem och göra nyttiga storkok som man varken har tid eller ork med.
Kanske, tänker jag, vore det bättre att börja tala om fattigdom på ett annat sätt; mer som en sorts resursmässig undernäring?
Kanske, tänker jag, vore det bättre att börja tala om fattigdom på ett annat sätt; mer som en sorts resursmässig undernäring? Det börjar med att man är kort om pengar, ja, men övergår snart till ett bristtillstånd och kommer att prägla allt man är och gör, en nedbrytande olöslig minusmatematik: Hur ska det gå ihop?
Nyss kom en undersökning (SVT 22/4) som visar att höginkomsttagarna har ökat sitt sparande sedan i fjol. Samtidigt har var tredje låginkomsttagare det senaste året varit tvungen att ta av barnens sparpengar, och inte kunnat betala tillbaka. Lägg därtill att en blygsam inkomst gör det svårare att lägga undan särskilt mycket till att börja med.
Så märker fattigdomen också den nya generationen; ger dem lite sämre förutsättningar i livet. Det handlar inte om att lära sig hålla i slantarna, utan om en kronisk utsatthet: ett bristtillstånd.
