Jag sade en gång till en bekant att han kan skatta sig lycklig, som bor i en fin gammal sekelskiftesvilla med stor trädgård och allt. Då gav han ifrån sig ett kacklande litet skratt och sade att detta med att köpa en gammal kåk, det är att betala för ett stort svart hål som man sedan bara fortsätter att ösa ned pengar i.
Ännu mer sant är det förstås vad gäller ödehus.
Det är lätt att förstå varför så många ändå drömmer om ett sådant. Att Facebookgruppen ”Övergivna hus och byggnader till salu” har över 90 000 medlemmar, varav jag själv är en. Ödehuset är ett projekt som innefattar så många av de saker som människor njuter av.
Tillfredsställelsen i att laga det som är trasigt, varsamt restaurera. Bygga upp. Göra fint. Att skapa en alldeles egen plätt på jorden – som dessutom är att betrakta som en investering som bara ökar i värde.
”Det är som att hitta en dold skatt”, som ödehusräddaren Jonas Ivarson entusiastiskt säger i DN:s reportage (4/7).
Men att återställa och underhålla den skatten kostar, inte bara i pengar, utan även i tid och arbete. Och för vissa slutar det med ruin, på fler sätt än ett. Det enkla livet är helt enkelt inte så enkelt.
Särskilt i Stockholmstrakten är det inte ovanligt att byggherrarna köper upp stora tomter och river övergivna kråkslott och gamla fruktträd
Det är en aspekt som exempelvis Arkitekturupproret totalt verkar ha missat när de rasar över att det byggs så fult numera: de där moderna lådmodulerna smackas ju inte upp överallt för att någon tycker att de är fina, utan för att de är simpla, och billiga.
Särskilt i Stockholmstrakten är det inte ovanligt att byggherrarna köper upp stora tomter och river övergivna hus och gamla fruktträd, för att i stället hastigt uppföra ett gäng anskrämliga lådor (DN 15/6-2021). Nyckelfärdiga, som de kallas på nyspråk.
Ur ett kortare perspektiv är det förstås rationellt och rimligt, en god affär, allt det där. Men själen förstår sig inte på sådan fyrkantighet. Den fortsätter drömma.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Alla hatar i hemlighet den perfekta värdinnan
Elias Rosell: Varför ska era känslor gå före filmkamerornas fakta?
