Finland har blivit högsta mode. Det är ju onekligen ett skifte, efter så många år av svensk högfärd. Men det handlar mer om oss, än om finländarna.
Länge var grannen i öst ett mysterium som vi inte var särskilt intresserade av att avtäcka, som vi rent av behandlade illa: därifrån strömmade billig arbetskraft, försupen och beväpnad med kniv, enligt fördomarna.
Deras natur liknade vår, allemansrätt hade de också, liksom Systembolaget som – på lakoniskt finskt manér – hette Alko och hade öppet till klockan 21
De var som i en gammal spegel där allting blir lite förvrängt. De hade ett kantigare språk än vi, fast när de talade svenska gjorde de det mjukare och med delvis andra ord: de sade dynvar i stället för örngott, och Finlandsfärjan kallade de för Sverigebåten. Deras natur liknade vår, och allemansrätt hade de också, liksom Systembolaget som – på lakoniskt finskt manér – hette Alko och hade öppet till klockan 21.
Men aldrig att vi avundades dem något. Inte förrän nu.
De beundrande nyhetsartiklarna är numera otaliga om välfärdsstaten Finlands välfyllda beredskapslager, högfungerande skola, imponerande insatser i världspolitiken och oerhörda lycka: lyckligast på jorden är de, rent av. Till och med Melodifestivalen vinner de – i år röstade svenska folket fram en finländsk låt om det finskaste vi kan tänka oss: att bada bastu.
Häromveckan kom dokumentären med det tidstypiska namnet ”Allt är bättre i Finland” (SVT Play), där artisten Markus Krunegård reser till sin mors rötter i finska Tornedalen. Han pratar om ett mellanförskap: hur han varit finnjävel här, och svenskjävel där, aldrig riktigt hemhörig någonstans. Ändå känner han stolthet över sitt arv.
Och jag undrar om hans nostalgi inte går igen även i de svenskar som inte tillbringade sin barndoms somrar i Pello? För det är ju det outtalade i vår nyfunna kärlek: Sverige har förändrats. Men Finland står orubbligt fast, på en plats som påminner väldigt mycket om var vi en gång var.
Läs fler texter av Lisa Magnusson.
