Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Har ni hört om den där förskolan i Malmö som portar alla föräldrar från luciafirandet? Det blev ramaskri, så klart, och riksnyhet (Aftonbladet 30/11).

Insynen i förskolans värld är ju annars så begränsad, det är framför allt under sommaravslutningar och till jul som mammor och pappor får vara med. Men nu har alltså även den dörren smällts igen. Och detta med hänvisning till… barnkonventionen.

Vilken paragraf då, under man förstås genast nyfiket. Att barn har rätt till liv och utveckling? Till en bra uppväxt, till lek och till utbildning? Att de har rätt att skyddas undan våld och exploatering, och att de inte ska behöva jobba eller strida som soldater i krig?

Nej, uppenbarligen är hänvisningen dit bara ett uttryck för den allmänna urholkningen av begreppet. Det låter så högtidligt att säga barnkonventionen – lika högtidligt som att göra den till svensk lag. Det framstår som det yttersta sättet att ta barns rättigheter på allvar. Men i praktiken betyder viftande med detta ord inte särskilt mycket.


Nog är väl detta en insmugen pik till föräldrarna?

En viktigare ledtråd till förskolans beslut tror jag i stället ligger i den information som rektorn har gått ut med i medierna, om att det i stället blir ”drop-in med glögg och olika mötesplatser i vintertema under lugna och närvarande former”.

Nog är väl detta en insmugen pik till föräldrarna? En uppläxning: där har de suttit med näsan i mobilen och skapat press genom att filma, i stället för att vara här och nu!

Förskolan hänvisar också till att det tidigare hänt att barn blivit oroliga. Och så är det ju alltid med några. Ibland nöjer de sig med att delta vid sidan av, på sitt eget sätt. Ibland övervinner de sin blygsel, och växer.

Men de allra flesta småttingar älskar att lussa, de vill inget hellre än att visa sina föräldrar vad de kan. Det är därför inte de vuxna man straffar när man stänger ned det gemensamma luciafirandet. Det är barnen.

Läs mer:

Lisa Magnusson: Ibland är tyst diplomati bara ett förskönande sätt att säga att vi inte gör någonting alls

Susanne Nyström: Anmälningarna mot Pernilla Wahlgren och Bianca Ingrosso är ett tecken i tiden

Share.
Exit mobile version