Vem var kvinnan som greps av polisen vid Vaxholmsbåtarna i juni, mitt under en glassutflykt, inför ögonen på sina barn? Var det möjligen en maffiaboss det rörde sig om, kanske hjärnan bakom något av de kriminella nätverk som härjar i storstäderna? Nej, det var en helt vanlig kvinna, Sadia Umar heter hon, och hon har inte gjort något brottsligt. Ändå har hon suttit inspärrad i ett över halvår nu, förvarstiden har just förlängts ytterligare.
Migrationsverket tycker att hon och hennes tre söner ska utvisas till Pakistan. Och i DN:s granskning (DN 28/12) framträder en historia som präglas av fullständig orimlighet, i alla led.
Sadia Umars man, barnens far, är svensk medborgare och får stanna här. Men myndigheterna har bestämt sig för att inte tro på att han är kristen, fastän detta står i hans dokument.
Därmed förkastar de också idén om att det skulle innebära en risk för Saida Umar som muslim att återvända till Pakistan, där den som gifter sig med någon av en annan tro förföljs och trakasseras.
Myndigheterna har också bestämt sig för att barnen, som alltså vuxit upp i Sverige, har starkare koppling till sin mamma än till sin pappa, på grund av att föräldrarna under ett antal år levde åtskilda. Att det av det skälet är i sin ordning att även utvisa barnen, varav ett är autistiskt och dessutom har epilepsi samt en svår intellektuell funktionsnedsättning, vilket i Pakistan innebär ett liv utanför samhället, enligt Utrikesdepartementets rapport.
Och som grädde på den magnifika dårskapstårtan motiveras allt med att detta är ”för barnens bästa”.
Och som grädde på den magnifika dårskapstårtan motiveras allt med att detta är ”för barnens bästa”.
Men hur är det till barnens bästa att deras mamma, som de ju bedöms ha så mycket starkare koppling till, sitter inspärrad på obestämd tid? Hur är det till deras bästa att splittra familjen och rycka upp dem från allt de känner för att skicka dem till ett land de inte har något minne av och där det talas ett språk de inte förstår?
Säkert finns det detaljer som inte vi känner till, som kanske är oklara. Säkert går det också att hitta stöd för vart och ett av de här underliga sluten, i några finstilta små paragrafer någonstans. Men det finns ingen som ärligt kan säga att det finns logik i det som skett – som fortsätter ske.
Mamman har skött sig under hela sin tid i Sverige. Hon är utbildad specialistundersköterska, jobbar som samordnare på ett demensboende, betalar skatt, berättar hon i DN (28/12). Barnen har vuxit upp här, och gått i skolan här, de ser sig – med all rätt – som svenska. Ändå ska de ut.
Varför?
Läs mer av Lisa Magnusson här.
