Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det var i mitten av 1990-talet, vid Gullmarsplan, den stockholmska knytpunkt där ingenting händer och det alltid tycks blåsa. Bea Uusma satt i en fåtölj på en lägenhetsfest och hade tråkigt, drog ut en bok ur bokhyllan. ”Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897”.
Så väcktes hennes besatthet av de tre svenska upptäcktsresande som hundra år tidigare rest med en vätgasballong för att utforska Nordpolen, och vars kvarlevor hittades på den otillgängliga Vitön i Svalbard 1930.
Det är en dödsdömd expedition redan från början.
Det är en dödsdömd expedition redan från början. Allt är totalt orealistiskt. Vid den tiden har ingen ballong i världen klarat att hålla sig i luften mer än ett dygn, men expeditionsledaren, Salomon August Andrée, har räknat ut att hans egenuppfunna vätgasballong – Örnen – kommer kunna hålla sig i luften i en månad, minst. Han har dessutom tänkt att han ska kunna styra farkosten lite med hjälp av släplinor. Ingen har någonsin gjort väderprognoser för Arktis, men han utgår från att det alltid är soligt där.
Släplinorna lossnar nästan så fort ballongkorgen lyft från stranden i Svalbard, men expeditionen avbryter inte utan stiger till väders, där dess färdriktning nu är helt utlämnad till vinden. Ombord finns, förutom Salomon August Andrée, också studenten/fotografen Nils Strindberg och ingenjören/fjällvandraren Knut Frænkel. Det sista manskapet på marken hör är Salomon August Andrés röst: ”Vad fan var det?” Sedan försvinner expeditionen in i molnen, för alltid.
Först stiger de alldeles för högt, sedan sjunker de så lågt att de ideligen dunsar i isflaken ute till havs, de släpper all packning de kan avvara överbord, men det hjälper inte. Efter 65 timmar kommer de inte längre: Örnen har kapsejsat, mitt ute i packisen.
Slädarna är felkonstruerade, bara tänkta att användas korta sträckor på det fastland som de varit övertygade om att finna. Det viktigaste av gevären, som fungerar bäst mot isbjörn, fungerar inte som det ska. Kläderna är varma, men inte tillräckligt. Deras tält är av siden.
Så uppfyllda av den fåfänga drömmen om att bli odödliga har de varit, att de glömt säkra sin överlevnad.
Så uppfyllda av den fåfänga drömmen om att bli odödliga har de varit, att de glömt säkra sin överlevnad.
I två och en halv månad släpar de sina slädar över packisen, mot vindens och isflakens riktning. Det måste ha varit fruktansvärt, men de intar en vetenskapsmannamässig hållning. Samlar in föremål för forskning, döper platser som de är de första att beträda, för anteckningar.
Sedan kommer de äntligen i land på den lilla Vitön, bokstavligen mitt ute i ingenstans.
Det märkliga är inte att de till sist dör där. Frågan är hur. Och det är ärligt talat egentligen inte någon jätteangelägen fråga. Men vissa personer är ju en sådan njutning att läsa. De bara har något, helt naturligt! Det handlar inte om stilistik, utan om deras språk, eller själen som svävar genom det snarare. Lite som en vacker sångröst.
Bea Uusma är en sådan person.
Både hennes första bok, ”Expeditionen. Min kärlekshistoria”, och den splitter nya ”Vitön” är trollbindande, som deckare. Oemotståndliga.
Själva mysteriet kommer nog aldrig få någon lösning. Men det gör det bara ännu mer lockande, väcker läsarens egen inre detektiv. Snart börjar man tänka ut egna tolkningar.
Och skillnaden mellan meningsfullhet och ett svart hål som slukar en hel är ibland hårfin. Ibland obefintlig: Bea Uusma lägger all sin lediga tid på Andréexpeditionen. All sin tankekraft. Hon utbildar sig till läkare för att lättare kunna forska kring de tre äventyrarnas öde. Sparar alla sina pengar för att ha råd med en egen expedition till Vitön.
Hon säljer sin bil, säljer sin lägenhet.
Hon säljer sin bil, säljer sin lägenhet. Det är otroligt sympatiskt att hon vill ge de döda upprättelse. Men också slösaktigt, en sådan extravagans gentemot livet självt; till sin natur påminner det lite om Andréeexpeditionens anda.
Hon kommer förstås aldrig släppa det här.
Och jag ser framför mig en fest, om hundra år, kanske vid det gudsförgätna Gullmarsplan. Någon som har tråkigt, känner sig lite bortkommen, som låtsas studera bokhyllan. Plötsligt stannar blicken vid en titel: ”Vitön”.
”Bea Uusma… Vem är det?” säger personen för sig själv. Böjer sig fram och drar ut boken ur hyllan.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den judiska filmfestivalen i Malmö har stoppats, sägs det – men sanningen är en annan
Isobel Hadley-Kamptz: Äntligen kan Zelenskyj bli jasägare!
