Harper Steele är manusförfattare, och har alltid älskat roadtrips. Förr reste hon ofta kors och tvärs genom USA, och en stor del av nöjet var att stanna vid småstädernas syltor, dricka dåligt öl, snacka med folk. Men det var då. När folk såg henne som en man.
Det är det fortfarande många som gör, fastän hon nu tagit steget och fysiskt transitionerat till kvinna. Det framgår i dokumentären ”Will & Harper” (Netflix), där hon bilar från kust till kust med en av sina närmaste vänner, skådespelaren Will Ferrell.
Främlingar kallar henne hela tiden för han. Inte illa ment, men ändå jobbigt för någon som hela sitt liv kämpat med självhatet som följer på att ha ”fel kropp”.
Folk flockas, fotar, postar hotfullt i sociala medier om att Will Ferrell borde ta med sig varelsen som han hänger med och åka tillbaka till Hollywood.
Invid Grand Canyon råkar de på en turist, det visar sig att hon är en pensionerad terapeut, och hon berättar om något som plågat henne. En patient hon hade för 30 år sedan, en man som ville bli kvinna. Hon säger att hon försökte vara vidsynt, men att hon sände subtila budskap hela tiden, om att han skulle tänka sig för, han hade ju ett bra liv. Hon hindrade honom… den här personen. Hon tänker annorlunda nu.
Det gör inte alla.
En del vill gärna påminna Harper om att hon – hennes existens – inte är okej. Vid ett tillfälle blir stämningen aggressiv. Folk flockas, fotar, postar hotfullt i sociala medier om att Will Ferrell borde ta med sig varelsen som han hänger med och åka tillbaka till Hollywood.
På gott och ont står den välvillige Will i vägen. När folk stirrar på duon så är det framför allt honom – kändisen – de stirrar på. När Harper suttit och haft trevligt i en bar och han kommer in övergår gemytet genast i uppståndelse. Aldrig får han vara i fred. Ja, vi bär alla runt på små fängelser.
Själv kan jag inte låta bli att avundas Harpers tidigare frihet, före transitionen: Tänk att resa omkring, lifta sig fram, låta upptäckarlusten styra, och aldrig vara rädd? Det framstår som så exotiskt för mig som kvinna, eftersom vi alltid skolas in i att förutse och anpassa oss till det onda andra kan tänkas vilja göra oss. På ett sätt är det kanske detta Harper upplever nu, i sin nyfunna våldsmedvetenhet; hur hon oroligt läser av stämningen.
I’m not gonna be good at this, skriver hon i brevet där hon kommer ut som trans för sina vänner. Nej, gud, den processen är det väl ingen som är bra på, allra minst omgivningen. Vi får göra vårt bästa bara.
Lyssna.
Be om förlåtelse när vi åsamkat skada, som Sade Adu till sin son i den underbara nya låten ”Young lion”.
Och kanske i förbigående, lite lagom nonchalant, rekommendera ”Will & Harper” för dem som har extra svårt att fatta att det är grundläggande medmänsklighet det handlar om.
Läs mer:
Erik Helmerson: Vi kan inte ha en lag för svenskar och en för invandrare
Lisa Magnusson: Solidaritet – för dig som tycker att Vänsterpartiet är högerspöken
