Vad gör man vid en hjärtattack? Man ringer 112, som skickar en ambulans. Och om det gäller någon som insjuknat akut psykiskt, som har vanföreställningar, eller är suicidal? Då borde det komma en psykiatriambulans. Men i stället är det ofta polisen som åker på de larmen.
Det är en riktigt, riktigt dålig lösning.
Personer som mår dåligt psykiskt befinner sig redan i ett skört tillstånd, de kan känna sig vilsna och rädda.
Polisen har i sin tur inte någon djupare kunskap om hur man hanterar dem. Risken är därför stor att omhändertagandet blir onödigt hårdhänt och bara får dem att må ännu sämre, kanske till och med skadar dem, som P1-dokumentären ”Alla ville väl” konstaterat.
Ingen trivs riktigt med den här ordningen.
Ynka 7 procent av 1 600 tillfrågade poliser i Sverige anser att samarbetet med psykiatrin fungerar bra.
”Vi räddar suicidbenägna, kör till psyket, som inte tar emot. Och sedan får vi larm om fullbordat självmord. Flera fall bara i år i min kommun”, säger exempelvis en polis i Polisförbundets undersökning (Ekot 23/3).
Problemet uppstod motsägelsefullt nog i omtanke, i massnedläggningen av mentalsjukhusen på 1970- och 80-talen. Det var omänskligt att förvara människor inlåsta på institution, sades det då. I stället skulle de få leva fria ute i samhället, precis som alla andra.
Det var omänskligt att förvara människor inlåsta på institution, sades det då. I stället skulle de få leva fria ute i samhället, precis som alla andra.
1995 kom psykiatrireformen som slog fast att kommunerna ska ta hand om dessa personers boende och försörjning, och samverka med öppenvården.
Resultatet?
Människor bollas fram och tillbaka mellan olika instanser, tills de går under.
Så vad ska man göra åt saken? Det finns inget enkelt svar.
Men ett grundläggande första steg är att alla regioner inför psykiatriambulanser för omhändertagande och transport. Polisen ska inte behöva ägna sig åt dyr taxiverksamhet, utan bara sättas in i nödfall. För de som mår dåligt psykiskt är oftast inte farliga, och när de är det är det nästan alltid framför allt för sig själva.
De behöver också hjälp med mer än de akuta symtomen. Till sjukdomsbilden hör vanligen svårigheter att klara vardagen, och därför krävs kontinuerlig assistans vad gäller mat, kläder, hygien, jobb, myndighetskontakter, att betala räkningar. Många självmedicinerar dessutom med droger, och behöver få de rätta förutsättningarna för att ta sig ur missbruk och beroende.
Och friheten då? Den är verkligen något mycket vackert – men den betyder inte mycket för en drunknande som famlar efter en hjälpande hand.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jordan Bardella är tvålfager och gillar godis – och han står för en extrem politik
DN:s ledarredaktion: Trumps tullar sänker ekonomin – och det är inte det värsta