Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det var den brittiska filmbranschens egen högtidsstund, Bafta. Svindyra smokingar, specialdesignade galaklänningar och spänd förväntan. ”Alla” var där. BBC direktsände. Och ur publiken steg skriken: ”Håll käften! Tråkigt! Nigger!”
Mannen som skrek heter John Davidson, och har Tourettes syndrom – faktiskt är han något av dess ansikte utåt. Han undervisar och föreläser, och har tilldelats en orden av självaste drottning Elizabeth II (åt henne råkade han skrika: ”Fuck the queen!”).
Och så har han skrivit en självbiografi om det liv som i så stor utsträckning präglats av funktionsnedsättning att själen känns tourettiserad: Vem är han ens utan sitt syndrom?
Att aldrig kunna lita på sig själv. Att okontrollerat skrika ut det man absolut inte får säga – det påverkar ju inte bara ens nära relationer, utan hela ens sociala liv. Även möjligheten att göra något så enkelt som att gå ned till tobakskiosken och köpa tuggummi utan att bli nedslagen.
Filmatiseringen av självbiografin, ”I swear”, är både kritikerrosad och flerfaldigt prisbelönt, på Bafta förärades den nu i februari bland annat priset för bästa huvudroll (Robert Aramayo).
Men John Davidson kunde förstås inte glädjas. Hemskheterna han hävt ur sig kastade en lång skugga av skam över allting. Han bad så hemskt mycket om ursäkt, förklarade att han absolut inte menat något illa. Även BBC beklagade det inträffade.
Han bad så hemskt mycket om ursäkt, förklarade att han absolut inte menat något illa.
Det är intressant med Tourettes. Numera vet ju de flesta vad det är – ofrivilliga motoriska och muntliga tics. Men det hanteras likväl som något kul; ett skämt – fram tills att det inte längre är det, förstås. Som på Bafta.
För ”I swear” är verkligen en både gripande och upplysande film, och otroligt välspelad. Allt detta. Nu när filmen går upp på svensk bio både hoppas och tror jag att den även här kommer att öka omgivningens förståelse för syndromet, och för hur svårt det är att leva med.
Samtidigt kan det inte alltid vara omgivningens uppgift att anpassa sig. Ibland kan inkluderandet av en person rent av bli exkluderande för en massa andra.
För en lång person ställer sig inte framför en kort person på konsert. Den som lider av envis skrällhosta kanske måste skippa just den finstämda högläsningen ur en ny diktsamling. Och vrålar ens bebis i vild kolik så får man nog stå över vigselceremonin i kyrkan. Livet är fullt av den sortens orättvisa små hänsyn.
På samma sätt måste det vara med Bafta-galan: Där var det fullt av människor som i kanske ett helt yrkesliv drömt om och längtat efter sitt stora erkännande, som gjort sig fina inför sin stund i solen. De borde ha fått njuta av den ostört.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vandelskravets godtycklighet är inte ett ”problem” – den är hela poängen
DN:s ledarredaktion: Det är helt sjukt hur Trump talar om kriget
