Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Ni vet hur det är när internet är som bäst: Man funderar över en sak, snubblar över en annan, vilket leder till en tredje, och rätt vad det är det midnatt och man sitter försjunken i, säg, Ghislaine Maxwells liv, eller nya rön om varför fåglar sjunger i gryningen.

Just så var det för mig häromkvällen, fast det jag då fann mig sittandes med i spöktimmen var statistik över barns läsning.

Vi vet ju att läsningen har så många fördelar. Inte bara öppnar den nya universum och ger andra perspektiv och instruerar läsaren om världen.

Förmågan att ta till sig text är dessutom grunden för nästan allt lärande, vilket betyder att läsningen är till hjälp såväl i skolan som i resten av livet.

Det är därför ett på alla sätt olyckligt faktum att barn läser allt mindre ju äldre de blir: I Internetstiftelsens undersökning hade hälften av högstadiebarnen inte tagit sig igenom en enda bok det senaste året.


I Internetstiftelsens undersökning hade hälften av högstadiebarnen inte tagit sig igenom en enda bok det senaste året

Småbarn älskar böcker, det vet alla som umgås med dem. Och åtta av tio föräldrar högläser för dem, visar Lärarstiftelsens statistik. Även lågstadiebarnen ångar på: 74 procent läser själva hemma varje dag eller flera dagar i veckan.

Sedan händer alltså något. Vad?

Jo, de börjar skärma mer och mer. Och bokens svartvitt stilla tystnad får så klart svårt att hävda sig gentemot en grällt blinkande mobil som man knappt måste anstränga sig alls för att få belöningar och kickar av – även om de belöningarna och kickarna är futtiga och tomma.

Bortom döskrollandet kan internet förstås vara fantastiskt. Men även för att nå dit måste man kunna läsa.

Och jag är övertygad om att det är detta som blir framtidens stora klasskillnad: mellan de barn som skärmar mycket, och de barn som tvingas lägga ifrån sig mobilen och därmed får hitta på annat. Vara barn. Röra sig. Leka. Läsa.

Läs mer:

Lisa Magnusson: Hur kan p-piller vara en ”feministisk frigörelse”, när allt bygger på att kvinnor lider i det tysta?

Peter Wolodarski: Så motarbetade regeringen DN:s granskning – tills Simon började ställa frågor

Share.
Exit mobile version