Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sverigedemokraterna är numera det näst största partiet – men vilka är de egentligen? Det är en fråga man sällan har anledning att ställa om andra partier. Men vad gäller just Sverigedemokraterna återkommer den.
I intervjuer är Jimmie Åkesson stingslig, defensiv, likt en husse som absolut inte vill kännas vid att hans icke rumsrena jycke gång på gång springer lös i byn, vilt skällande. Men genom att förmedla sin enda fråga – invandringen – på dessa två sätt hoppas partiet så klart även attrahera två typer av väljare.
Å ena sidan den breda massa som välkomnar invandrare om de anpassar sig och gör rätt för sig.
Å andra sidan de radikaler som hör hundvisslan, ser svansen och förstår vad Sverigedemokraterna egentligen vill, och att det är samma sak som när partiet grundades: Invandrare ska inte integreras, egentligen inte ens assimileras. De ska ut. Men – som partitoppen Richard Jomshof tidigare konstaterat – så gäller det att ”anpassa sin retorik efter det rådande läget”. Att välja sina ord noga utåt.
Med tanke på detta är det ju intressant att höra hur Jimmie Åkesson uttrycker sig när han tycker sig vara, om inte bland vänner så åtminstone bland personer som inte kritiserar honom. Som i podden ”Den sista måltiden” nyligen.
Poddar har ju generellt fördelen att de känns informella, trots att de är offentliga samtal. Så blir tonen en annan, ledigare. I ”Den sista måltiden” är det högt i tak och god stämning – och ibland väldigt höhögergrabbigt.
Någon räcker genast Jimmie Åkesson en chokladboll, frågar vad han kallar den. Givetvis inte… Ordet censureras med ett pip.
Någon räcker genast Jimmie Åkesson en chokladboll, frågar vad han kallar den. Givetvis inte… Ordet censureras med ett pip.
”En sfärisk bakelse från icke skidåkande nation?”, föreslår Jimmie Åkesson själv.
Höhö, garvar höhögergrabbarna.
Sverigedemokraterna har tidigare satt bilden av de andra riksdagspartierna som ”sjuklövern”, egentligen en och samma. Och i podden återkommer Jimmie Åkesson gång på gång till hur fundamentalt annorlunda hans parti är.
Sverigedemokraterna vill halvera lagstiftningstiden, berättar han. De tycker inte att oberoende utredningar behövs, sådant kan lika gärna göras internt, och betydligt fortare.
”De gamla partierna är otroligt – tycker jag – lojala med det här systemet, på ett sätt som vi inte kan förstå. För vi har aldrig varit en del av det systemet. Vi har ingen lojalitet till det”, säger han.
Systemet, ja. Eller som vi andra kallar det: den liberala demokratin.
För trögheten han så otåligt vill bli av med är ju i själva verket en skyddsmekanism. Den ska säkerställa att allt görs grundligt. Att saker inte kuppas igenom. Att makten inte konsoliderar sig själv.
”Min ambition är att skapa ett eget system”, säger Jimmie Åkesson nu.
Och hunden rycker i kopplet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Dåligt sällskap? Nej, herr statsminister: militanta nazister
Susanne Nyström: Arbetsgivarna älskar friskvårdsbidraget – som anställd hatar jag det




