Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vem är egentligen jultomten? Och hur kommer det sig att han är så populär i en tid då allt gubbigt annars är så hopplöst ute? Jag bara ställer frågan!
Tomten är ju trots allt något av en ny uppfinning, och som sådan ett hopkok av flera gamla traditioner.
Till stora delar springer han ur det katolska helgonet Sankt Nikolaus från Turkiet, som anonymt skänkte pengar för att rädda tre kvinnor från att säljas till en bordell, och som i Nederländerna transformerades till en lynnig typ – mycket roligt beskriven i författaren David Sedaris essä ”Six to eight black men”.
Denne nederländske Sinterklaas fick sedan följa med landets utvandrare på båten till Amerika, där han – lär oss Institutet för språk och folkminnen – sakteliga förvreds av Coca-Cola från en skäggig gudsman i kåpa till en jovialisk herre iklädd läskedryckens klassiskt röda färger.
I Sverige har han ett förflutet både från den förkristna nordiska yulen, från den julbock som delade ut gåvor och från tomten – det vill säga det grinige lille naturväsen som vakade över gården och som snarare förväntade sig gåvor än gav några själv.
År 1881 gav konstnären Jenny Nyström honom sedan den fryntligt givmilda skepnad som vi är vana vid numera, och genom Disneys filmer har han alltmer smält samman med sin amerikanske bror.
Fast inte helt.
Här klämmer han inte ned sin bastanta lekamen genom skorstenen om natten, för att stoppa presenter i upphängda strumpor.
Nej, i Sverige anländer han mitt på dagen, strax efter ”Kalle Ankas jul” på tv, då någon av de närvarande männen – företrädelsevis pappan – går ut för att köpa tidningen, och återvänder iförd en anskrämlig, stel mask som ärligt talat utgör en rätt obehaglig syn även för vuxna.
Det är en obegriplig tradition.
I det senaste nyhetsbrevet från Lunds universitet ifrågasätter Jens Rydström, professor i genusvetenskap, nu vår tomte – inte som symbol för själva julen och för de olika kulturer som löds samman i denne gubbe, utan i egenskap av välvillig patriark. Jens Rydström verkar betrakta sådana som något problematiskt.
Är det inte egentligen rätt fint med en välvillig patriark?
Men är det inte egentligen rätt fint med en välvillig patriark? För vi lever i en tid då nästan alla uttalade mansideal utgår från en giftig, destruktiv maskulinitet: självförhärligande, skrävlande och förtryckande. Donald Trump och Andrew Tate.
Julen kretsar i stället kring en bra sorts man: Han som har makt, men inte känner behov av att demonstrera den. Som är lugn och godmodig, som visar omsorg och tar hand om de sina.
Eller, ja. Åtminstone så länge det finns några snälla barn.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den nya gifttrenden bland unga är så himla gullig
Lisa Magnusson: Stockholm lyckades minska drogmissbruket – ni kan aldrig gissa hur




