Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad var det värsta med att Simona Mohamsson stod där och kramade Jimmie Åkesson och meddelade att nu öppnar Liberalerna sina hjärtan för Sverigedemokraterna i regeringsställning?
Det var egentligen inte svängningen i sig, eller att hon svek partiets gemensamma beslut. Det var att hon låtsades att när allt bara landat så skulle alla förstå vilken glädjenyhet detta var.
Inte bara gick hon bakom ryggen på partiets medlemmar – hon kunde dessutom inte ens stå för att det var vad hon gjorde. I stället flabbade hon bort stundens allvar.
Det var så deppigt, alltsammans. Så solkigt.
Och detta ögonblick markerade nog någon sorts botten, för hur mycket politiskt rävspel folk orkar med. Nu anar jag en vändning.
Den legendariska liberalpartisten Birgitta Ohlsson annonserar i denna tidning att hon efter åtta års frånvaro återvänder till politiken – för Centerpartiet (DN Debatt 18/3). Och det finns all anledning att välkomna detta, även för de av oss som aldrig gått runt med hennes stiliserade porträtt tryckt på en tygkasse.
Det finns all anledning att välkomna detta, även för de av oss som aldrig gått runt med hennes stiliserade porträtt tryckt på en tygkasse.
Hon har varit riktigt svårt sjuk i cancer – och det har gett henne perspektiv.
”När man lever nära döden lär man sig vad som är viktigt, på riktigt. Jag har tänkt mycket på vilket samhälle jag lämnar efter mig till mina döttrar”, skriver hon i sin debattartikel. Hon var redan från början emot hela det borgerliga Tidösamarbetet med Sverigedemokraterna. Ty ”ger man makt till auktoritära ledare får man en auktoritär sakpolitik”.
Ja.
Det brukar ofta sägas att de ideologiskt drivna har huvudet i det blå och noll markkontakt. Att de är totalt naiva. Men det är ju faktiskt tvärtom: Det är i verkligheten svårt och tungt att stå upp för sina principer.
Se bara på Jan Jönsson, en av Liberalernas toppolitiker, som också han varit kritisk mot Tidösamarbetet. Efter Simona Mohamssons kramkalas meddelar han att han inte längre kan representera partiet. ”Då kan jag inte vara trovärdig mot min egen etik och moral och de grundvärden som jag står för”, säger han till DN (18/3).
Nej, naiv är han inte. Det verkligt naiva är att slå sig i lag med auktoritära nationalister, tro sig kunna kontrollera dem. Apa efter dem. Och – när väljarstödet sviktar – göra analysen att man nog behöver göra ännu fler eftergifter.
Att ge upp allt för makten, utan att fråga sig vad man ens ska göra med denna makt efter att man kastat bort allt det man ville ha den till.
Men det blåser nya, friska vindar nu. Känner ni? Det våras för ideologin.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Morden kamoufleras med lögner – men Iran avslöjar sig
DN:s ledarredaktion: Om Mohamsson behandlar kollegor så här – hur kommer hon då behandla väljarna?
