Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I söndags morse körde en stegbil och två vespor fram till världens mest berömda konstmuseum, Louvren i Paris.
Ett par män iförda byggarbetarvästar och ansiktsmaskering tog sig därefter upp på en balkong, och in på museet där de krossade glasmontern till Frankrikes kronjuveler, tog nio av smyckena, klättrade tillbaka ut och försvann med sina kumpaner på vesporna.
Allt som allt tog kuppen knappt sju minuter.
Efteråt har frågorna hopat sig: Hur kunde säkerheten vara så dålig? Och hur stor är chansen att återfinna skatterna? Vilka är tjuvarna? Är de proffs eller amatörer?
De lämnade kvar det mest värdefulla smycket, men det kan ha berott på att det är svårt att stycka upp och sälja vidare. Det näst mest värdefulla smycket tog de med sig men tappade strax utanför, och ytterligare ett hittades en bit bort.
Bytets totala värde uppgår till en miljard kronor – men det inbegriper ju även själva konsthantverket, och historiens vingslag. Sönderbrutna och nedsmälta kommer klenoderna inte alls att inbringa lika mycket pengar.
Och folk är påtagligt… engagerade. Kanske för att det är en så oerhörd kupp, och för att det är spännande med denna kamp mot klockan. Kanske också för att det hela påminner om en annan, bättre tid då brottslighet inte innebar drogade barn som sprang runt och sköt på öppen gata. Då det fanns bovar som undvek våld om de kunde, och hade en sorts grundläggande heder.
Men jag undrar om inte det allra mest oemotståndliga ändå är själva enkelheten? Konstkupper är annars något man förknippar med lasrar och minutiös precision och diskreta skurkar som opererar i tystnad om natten. De här tjuvarna reste bara kolugnt upp en stege, mitt i ljusan dager.
Och det är ju precis som den belgiske ekonomen Ernst F Schumacher en gång sade: Vilken smart idiot som helst kan göra saker större och mer komplexa. Det krävs genialitet – och mycket mod – för att röra sig i motsatt riktning.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den judiska filmfestivalen i Malmö har stoppats, sägs det – men sanningen är en annan
DN:s ledarredaktion: I ett bättre Sverige hade Anton Lundin Pettersson aldrig blivit vardagsrasismens förlängda arm
