Jag var som alla andra: Jag älskade Louis C.K, höll honom för den bäste komikern i världen. Det här var före den stora skandalen.
Hans styrka låg inte i att han berättade för oss hur saker låg till, utan i att han hela tiden gjorde bilden mer nyanserad; lade till skuggor och djup. Han var självutlämnande, sin egen största kritiker – en av de mest skakande texter jag läst om ätstörningar har han skrivit. Och monologen om den åldrande sophämtaren är närmast poetisk: ”Han har erfarenhet. Saker har hänt honom. Han åkte till Cape Cod en sommar, han såg en död kille flyta i motellpoolen. Han tog bussen till Montreal. Han fick en avrunkning på en marknad.”
I en ofta kvinnofientlig bransch hade dessutom Louis C.K en vagt feministisk aura. Dels för att han lyft så många kvinnliga kolleger. Dels för att han verkat förstå rädslan som kvinnor bär på; han påpekade gärna att män utgör det största hotet mot dem. Fast han sade det på ett roligt sätt, och utan pekpinnar. Det var ju vad han alltid gjorde: förvandlade den futtiga, trasiga mänskligheten till något som vi kan dela, och skratta åt tillsammans.
Lite var det väl så att han dolde sitt eget största mörker just genom att släpa runt det i ljusan dager?
Lite var det väl så att han dolde sitt eget största mörker just genom att släpa runt det i ljusan dager? I den mån han alls såg det som ett problem hur han själv – stjärnan – betett sig mot olika kvinnor genom åren. Efter en artikel i New York Times bemötte han till sist uppgifterna i ett öppet brev: Berättelserna är sanna.
”Vid den tiden sa jag till mig själv att det jag gjorde var okej eftersom jag aldrig visade kuken för en kvinna utan att fråga först, vilket också är sant. Men vad jag lärde mig senare i livet, för sent, är att när man har makt över en annan person är det ingen fråga när man ber dem titta på ens kuk. Det är något som försätter dem i en jobbig sits.”
I New York Times dokumentär, ”Louis C.K – Sorry, not sorry”, säger nu flera av de utsatta att han inte alls frågade först. Att det till synes öppenhjärtiga erkännandet i själva verket är ett friserande av sanningen.
Det är en ovanlig film. Vad den gör är att berätta allas versioner, utan att rusa åstad. Folk har fått prata till punkt, helt enkelt – Louis C.K också, fast han har inte velat, han avböjde medverkan. Och för en dokumentär låter kanske ett rakt förhållningssätt som något självklart. Men problemet med metoo har ju just varit det överilade, högaffliga. Vilket hindrar oss alla från att se klart, och från att komma någonstans.
”Jag stod liksom inte i duschen efteråt, och grät, som i något dåligt tv-drama. Jag kände bara: Vad fan var det där?!”
”Jag stod liksom inte i duschen efteråt, och grät, som i något dåligt tv-drama. Jag kände bara: Vad fan var det där?!” konstaterar exempelvis komikern Jen Kirkman. Vilket inte hindrar att hon och de andra kvinnorna som Louis C.K gav sig på ändå har haft det tufft. Det har påverkat deras karriärer att efteråt försöka undvika honom, eftersom han varit överallt, och i den mån de vittnat om vad som hänt har de fått rykte om sig att vara ”besvärliga”. Flera av dem är bittra; de har ju inte valt det här, nu förföljs de av det!
De har betalat ett högt pris, och de har varit mycket ensamma. En intervjuad man i branschen sammanfattar situationen bra när han säger att alla visste, men att ingen ville prata om det: ”Faktumet att jag tänkte att det här inte är mitt problem är just vad som är problemet.”
Över lag präglas ”Louis C.K – Sorry, not sorry” av självrannsakan. Förutom från huvudpersonen själv, och jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att han inte tar den chansen: Tänk vad världen hade kunnat vinna om han verkligen försökt?
Tänk vad världen hade kunnat vinna om han verkligen försökt?
I stället har han blivit defensiv. Sedan han gjort comeback – inför jublande publik, i utsålda arenor – har han börjat släta över det inträffade, framhålla det som att han var lite klumpig bara; skämtar om hur pinsamt det är för honom att ha fått sin fetisch – att onanera inför andra – avslöjad offentligt. Hans humor är inte längre lika självutlämnande, inte lika självkritisk. Han har blivit en kille som drar skämt, om än på ett ovanligt roligt vis.
Situationen är orättvis mot kvinnorna, som nu hånas öppet på nätet och av andra komiker för att göra en sådan stor affär av bagateller. Men oärligheten har påverkat även Louis C.K själv: den har suddat ut den sårbarhet som en gång gjorde honom till ett komiskt geni.
Läs mer av Lisa Magnusson här.
