Vad var det egentligen som hände under den skandalomsusade debatten på Kulturhuset i helgen? Det skulle bli ett öppet samtal om ”identitet, censur, yttrandefrihet, konst och rasism”. I stället tog det en ända med förskräckelse.
En kvinna ska ha utbrustit att hon inte kände sig trygg, och rusat ut. Vakter tillkallades. En av panelisterna på scenen, entreprenören och mångfaldsföreläsaren Barakat Ghebrehawariat, lämnade lokalen i vredesmod (ETC 22/4). Efteråt skrev han på Instagram att han ”blivit utsatt för rasism”: ”Efter att N-ordet använts vid upprepade tillfällen valde jag till slut att kliva av scenen.”
Det är lätt att få intrycket av att det handlar om att Barakat Ghebrehawariat personligen fått rasistiska glåpord slungade mot sig. Och sådant finns det ju ingen anledning i världen att stå ut med.
Men faktum är att ingen har gått på honom. Vad som utspelade sig på Kulturhuset var en krock mellan två svarta män som båda utsatts för rasism som barn.
Vad som utspelade sig på Kulturhuset var en krock mellan två svarta män som båda utsatts för rasism som barn.
För den ene, Barakat Ghebrehawariat själv, har det satt sådana spår att det fortfarande påverkar och begränsar hans liv. Han har tidigare beskrivit att han ”på grund av sin hudfärg inte kan ge uttryck för hela sitt känsloregister. Att visa att han är arg kan till exempel befästa en föreställning om svarta personer som aggressiva” (DN 25/3).
Den andre, en halvsudanesisk man i publiken, har gjort andra erfarenheter. ”Jag minns när jag var liten och blev retad för jag var neger”, sade han under debatten (Expressen 22/4), och resonerade vidare kring hur han förhåller sig till ordet nu. Att han läst Pippi för sina egna barn, och då valt att säga hela ordet rätt ut och förklara det. Han tycker att det är bättre (Aftonbladet 23/4).
Han kallade alltså inte någon annan för något nedsättande. Han talade om sina egna barndomsminnen. Men Barakat Ghebrehawariat läxade ändå upp honom. När sedan ytterligare en, enligt moderatorn Stina Oscarson (Svenska Dagbladet 23/4), också vänligt inställd man i publiken sade det förbjudna ordet högt i en fråga om själva principen bakom, ja då var samtalet över.
Man kan för all del ifrågasätta hur klokt det är att delta i en diskussion som bland annat ska handla om ett ord man inte under några omständigheter vill höra yppas.
Men det stora problemet är att Kulturhuset efteråt ber om ursäkt (DN 22/4).
Att intellektuella som Aftonbladets kulturchef, Karin Pettersson, skriver brinnande angrepp om att det var ”fegt och fullt av förakt” av moderatorn Stina Oscarson att inte tysta de misshagliga (23/4).
Varför ska en persons upplevelser så självklart få diktera andras?
Varför ska en persons upplevelser så självklart få diktera andras?
Och detta i en diskussion om yttrandefrihet och censur, till råga på allt.
En del minns kanske Kulturhusets svajighet gentemot konstnären Makode Linde år 2016. Han är skicklig på att driva med fördomar; att putta ut den duktiga vita medelklasspubliken på isen och låta den halka omkring där. Men när han ville döpa sin utställning på Kulturhuset till ”Negerkungens återkomst” tog det stopp. Så får man ju inte säga!
”Jag förstår inte varför jag, som icke-vit, som har blivit kallad ’neger’ så många gånger, inte kan få appropriera det ordet”, sade Makode Linde då (DN 1/12 -15).
Och nu, nio år senare, är det alltså fortfarande så lågt i tak inne på Kulturhuset att man slår i huvudet.
”Hur anser ni att vi ska förhålla oss till äldre litteratur, konst. Ska Pippis pappa även i nya utgåvor få tituleras med n-ordet och ska tal av till exempel Martin Luther King få citeras i original?” Det var en av grundfrågorna för debatten i helgen.
Nå, här är nu svaret: Ett enda ord har fått sådan exceptionell särställning att det förvandlats till en magisk trollformel; det anses därför inte längre finnas några sammanhang alls där det kan sägas högt utan att åkalla ondskans makter. Slut på debatten.
Allt medan verkligheten fortsätter pågå.
