Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Östberga beskrivs som en framgångssaga om hur det faktiskt går att bryta de kriminella gängens makt.
I Ekots valspecial framträder Stockholmsstadsdelen som en modern idyll (24/3): på det lokala Kulturhuset samsas seniorer med småbarnsföräldrar och tonåringar, bibliotekets boklånare med indianpärlande lågstadieungar. Det luktar 20 kronors-toast från kaféet, och någonstans i huset övar en tapper själ på saxofon.
Men det har inte alltid varit så.
Polisen brukar beskriva det som att allt började 2013, med ett försvunnet parti kokain. Men givetvis måste man backa bandet längre tillbaka än så: Vanliga människor bråkar inte om kokain. Det gör kriminella. Och just Östberga var länge en allt suddigare fläck på kartan. Trots att det ligger så centralt – knappt 7 kilometer från Centralen – var det isolerat, med dåliga kommunikationer.
”På 90-talet började problemen i området bli synliga. Affärer försvann. Inget knöt människor till platsen. Ungdomar hängde allt oftare ute på kvällar och nätter”, säger Jonas Lindström, lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola (Dagens ETC 13/12 2023).
Så lades grunden för det kriminella Östberganätverkets framväxt. 2013 inleddes konflikten om kokainpartiet, det var skottlossningar och bilbränder och så den där latenta våldsamheten som vilar över områden som kontrolleras av ett gäng. Utposterade spanare som står och blänger.
De helt vanliga barnfamiljerna och ungdomarna och seniorerna fanns förstås där också. Men de tvingades anpassa sig (Expressen 29/9 2017). Så stark var kontrollen att polisen inte ens kunde gå in i porten till det höghus som kallades Örnnästet, utan att först godkännas av vakter (”En mörk historia: Östbergakonflikten”, P3 19/11 2018).
2023 – tio år efter kokainkonflikten – var nätverket upplöst och stadsdelen inte längre klassad som ett utsatt område. Och enligt stadens årliga undersökning kände sig Östbergaborna nu till och med tryggare än stockholmarna i genomsnitt (Mitt i Stockholm 23/9 2024).
Hur gick det till?
Återkommande lyfts även Kulturhusets roll.
Faktiskt har Östberga gjort exakt så som den kriminologiska forskningen förespråkar. I Ekots reportage beskrivs hur polisen fokuserat på att störa ut det kriminella gänget. Gren för gren togs trädet ned.
Därutöver har det varit a och o att bara finnas där – även sedan gängkriminaliteten försvunnit. Det gäller inte bara polisen. Långsamt har en närvarande vuxenvärld tagit form.
Återkommande lyfts även Kulturhusets roll. Hur det blivit en plats dit traktens unga kan söka sig, där de kan hitta på saker eller bara hänga.
Inget av detta har förstås gjort Östberga immunt. Men gemenskap och vuxna som bryr sig ger motståndskraft. Där som överallt annars.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vandelskravets godtycklighet är inte ett ”problem” – den är hela poängen
DN:s ledarredaktion: Det är helt sjukt hur Trump talar om kriget
