Närhelst jag hör ordet ”kolonialism” börjar jag rafsa i väskan efter en huvudvärkstablett samtidigt som jag backar mot närmaste dörr.
Kolonialismen har medfört oändligt mycket lidande. Den går dessutom hand i hand med en rasistisk idé om att kolonisatören är överlägsen den koloniserade. Vilket bekvämt nog rättfärdigat plundrandet och förtrycket av en rad folk.
Problemet är att begreppet på senare år har tagits i anspråk av personer – påfallande ofta så kallat intellektuella – som ser kolonialism överallt.
Nu senast gäller det Syrien. Inte den faktiska kolonialhistorien, nej: På Expressens debattsida (25/1) vänder sig den syrisk-svenske journalisten och författaren Ali Alabdallah i stället med kraft mot att Europa, genom Frankrikes och Tysklands utrikesministrar, varit på ett första officiellt besök efter diktatorn Bashar al-Assads fall.
”Även om det symboliserade ett erkännande av förändringarna i Syrien, kritiserades deras fokus på minoriteters rättigheter. Många syrier uppfattade det som en påminnelse om koloniala attityder, en fortsättning på ett narrativ som splittrar snarare än förenar”, skriver han, och betackar sig för ”nedlåtande råd om demokrati och mänskliga rättigheter”. Han ser det som ”hyckleri”, att det tidigare så ”passiva” Europa plötsligt engagerar sig.
Europa tog emot över en miljon syrier och gav dem en chans till ett nytt liv i fred och frihet, när deras eget land jämnades med marken. Var det passivitet?
Visst borde omvärlden ha gjort mer för syrierna. Och det är lätt att förstå deras sprittande nybyggariver nu när Bashar al-Assad väl är borta, och stoltheten: Ingen behöver komma och undervisa dem om vikten av frihet!
Med det sagt: Snälla.
Det är inte nedlåtande att oroa sig för Syrien. Det är logiskt, givet dess blodiga närhistoria. Men också givet att landet ligger i ruiner och saknar pengar även till det mest grundläggande, och att övergångsregeringen bildats av islamister.
Övergångspresidenten, Ahmed al-Sharaa, bedyrar att ingen behöver vara rädd. Bra. Men det är upp till honom att bevisa det. Och det är inte ”kolonialism” att prata med andra än honom; att under ett besök också träffa företrädare för olika minoriteter.
Europa tog emot över en miljon syrier och gav dem en chans till ett nytt liv i fred och frihet, när deras eget land jämnades med marken. Var det passivitet? Är det hyckleri att EU skänker 235 miljoner euro i humanitärt stöd till Syrien för 2025? Är det nedlåtande av Tysklands utrikesminister att twittra: ”Tillsammans står Frankrike och Tyskland med det syriska folket, i all sin mångfald”?
Nej. Demokrati är överlägset diktatur. Att strunta i vilket som blir Syriens öde – det vore föraktfullt på riktigt.