Australienska Rayguns framträdande i OS försatte en hel värld i förvirring och chock. Fortfarande över en vecka senare försöker folk förstå vad det egentligen är de bevittnat.
Inte var det breakdance på toppnivå, i alla fall: Hon fick noll poäng av domarna, i denna helt nya tävlingsgren som lagts till i det uttalade och lite rörande syftet att ”locka en yngre publik”. Raygun, som egentligen heter Rachael Gunn, är 37 år.
Och hon var inte bara dålig som i ”minst begåvad i den samlade världseliten”. Nej, hon var spektakulärt usel, på ett sätt som nästan kändes utstuderat, hon rörde sig exakt som i en slapstickkomedi: yviga, yxiga rörelser. Ett av momenten liknade en imitation av en skuttande känguru.
Själv har hon sagt att hon aldrig kan mäta sig med de bästa breakdanceartisterna rent tekniskt. Att hon därför i stället satsar på att vara kreativ.
Det finns de som älskar henne för detta. De menar att hon är kul, och modig, att hon representerar den oförställda glädjen i att bara vara, i dansen, ett med musiken, skitsamma om det är fult.
Kanske är det till och med hela poängen att det är fult? Ska man se det som att hon tar fulheten i famnen och stolt lyfter den mot skyn, som en trofé? En hyllning till världens alla töntar, till den imperfekta människan, till livet?
Andra framhåller att hon till vardags ju är akademiker, och har doktorerat i ”breakdancens kulturella politik”. De menar att hennes medverkan i själva verket förmodligen är ett sätt att intellektuellt undersöka sin egen privilegierade situation. Ytterligare några påpekar att det i så fall skedde på bekostnad av personer med verklig begåvning. De ser henne i stället som en självrättfärdig medelålders vit kvinna som tar upp plats.
Internet gräver fram hennes doktorsavhandling. Rotar upp gamla intervjuer. Konspirationsteorier formuleras.
Internet gräver fram hennes doktorsavhandling. Rotar upp gamla intervjuer. Konspirationsteorier formuleras, och sprids, om hur hon och hennes man infiltrerat Olympiska kommittén.
Många tror att hon driver med oss alla. Men de flesta driver i stället med henne. ”Saturday Night Live”-komikern Rachel Dratch har härmat hennes framträdande i en sketch i Jimmie Fallons talkshow. Och världsstjärnan Adele avbröt nyligen sin egen konsert för att prata om henne: ”Jag fattar inte om det är ett skämt?”
Det gör ingen annan heller, och det är väl det som drivit oss till kollektivt vansinne.
Vi lever i en avförtrollad värld, där de enda mysterier som återstår är snaskandet i olika rättsfall, verkliga och fiktiva. Kanske är det därför välgörande för oss med en gåta som tycks sakna tydligt svar? Synd bara att den, liksom deckarna, inleds med en ingående dissekering av en brutalt lustmördad kvinna.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vad var det egentligen som hände under knivattacken?
Lilian Sjölund: Regeringen välkomnar högutbildade migranter – men gör arbetsgivarna det?
