Det är för mycket stök och bråk i skolan. Redan i mellanstadiet är stämningen så orolig att 70 procent av eleverna har svårt att koncentrera sig en eller flera gånger i veckan. Var fjärde känner så dagligen. Det visar SVT:s nya enkätundersökning.
Och när ”Lilla Aktuellt” bad några barn i helt vanliga skolor att dokumentera sin vardag var vittnesmålen nedslående.
Barnen beskriver allt från högljutt tramsande och elever som hoppar på bänkarna och gör grimaser, till hårda och kränkande ord, till regelrätta slagsmål. En del talar om ett öppet krig mellan killar och tjejer. Flera beskriver att problemen är som värst när det är vikarier där.
Fast särskilt bra är det inte när ordinarie lärare är på plats heller. För samtidigt rapporterar nu Arbetsmiljöverket (15/10) att anmälningarna om hot och våld mot personal i skolan ökar lavinartat.
Det beror delvis på att benägenheten att anmäla har ökat, vilket är bra eftersom det antyder att skolorna är medvetna om problemet och tar det på allvar. Men det huvudsakliga skälet till anstormningen är att situationen har förvärrats.
Det är lätt att se att dessa två saker hänger ihop: barnens frid i skolan, och lärarnas. Och lösningen stavas trygga, säkra vuxna som återtar kontrollen. Men det är tyvärr lättare sagt än gjort.
Skollagen ger numera uttryckligen personalen rätt att ingripa fysiskt mot elever när det behövs.
För skollagen ger numera uttryckligen personalen rätt att ingripa fysiskt mot elever när det behövs, att exempelvis ta tag i dem eller leda ut dem under handfasta former. Men hur många vet det? Och framför allt: Hur många vågar ingripa i stunden, när verkligheten samtidigt är sådan att skolorna ängslas inför konflikter med föräldrarna och därför ofta tar de bråkande barnens parti, att de sviker sina anställda när det gäller?
Här behövs en bredare samhällsdebatt och en tydlig plan: att skolorna gemensamt bestämmer sig för att prioritera ordningen och att inte ge vika. Förmodligen behövs också att lärarnas fackförbund tar strid på allvar.
Vi ska inte tillbaka till 1800-talets skola, till den kadaverdisciplin som snarast grundades i skräck för läraren än verklig respekt. Men vi måste bort från värstingungarnas välde, tillbaka till lugn och ro i klassrummet, till läraren som en självklar auktoritet; till konsekvenser för dem som inte lyssnar.
På mellanstadiet är barn fortfarande relativt små, och godmodiga. Fientligheten och trotset som kommer med tonårens inträde finns ännu inte där. Här är chanserna goda om insatser sätts in.
Det är ju inte bara lärandet det gäller, utan elevernas egen hälsa och fostran. Det är i skolan deras väg genom livet stakas ut.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Äntligen har jag förstått hemligheten bakom Elon Musks förmögenhet
DN:s ledarredaktion: Inkompetensen i Botkyrka är närmast parodisk
