Vad är det med alla misslyckade offentliga it-satsningar? Varför står vi där med ett dysfunktionellt monster, gång på gång?
Några exempel:
Stockholms stads prestigeprojekt Skolplattformen, som vid sin nedläggning efter elva år hade kostat 1,2 miljarder skattekronor, utan att någonsin ha gått att använda fullt ut.
Västra Götalandsregionens journalsystem Millennium, som beskrivits som ”en skräckfilm”, där allt bara blev värre och värre. Inte ens när det fungerade, fungerade det: även de enklaste rutinärenden krävde 86 (!) olika steg. Slutnotan? 5,5 miljarder kronor.
Och så senast: Skolverkets digitala provplattform. Den borde enligt beräkningar ha blivit klar på några månader, till en kostnad av några miljoner. I stället har den tagit åtta år, och kostat 700 miljoner kronor – hittills. För tror ni att den fungerar, nu när den behöver tas i bruk inför de nationella proven på Sveriges gymnasier? Svar: Nej. I stället har systemet kollapsat och personuppgifter läckt ut.
Johan Magnusson, professor i informationsteknik, pekar på att grundproblemet är att det offentliga ständigt upphandlar projekt som är så stora att de är omöjliga att genomföra (DN 7/4).
Och man kan ju inte låta bli att undra om allt beror på att historien fick en så olycklig början?
När internet slog igenom på bred front i slutet av 1990-talet var det framtiden, och det fanns många sköna dollar att tjäna, om man bara satsade. Men området var nytt och svårt att förstå.
Så uppstod alla dessa konsulter, vars främsta – ibland enda – affärsidé var att leverera obegriplig ordsallad med en dressing av flotta löften, och för detta fakturera fantasihöga arvoden.
Så uppstod alla dessa konsulter, vars främsta – ibland enda – affärsidé var att leverera obegriplig ordsallad med en dressing av flotta löften, och för detta fakturera fantasihöga arvoden.
Och visst: Den så kallade it-bubblan sprack, men den har följts av tusentals andra. Hetsig hype är numera norm.
Är det därför nu även politiker och tjänstemän tror att man alltid måste ösa på?
Gemensamt för de digitala fiaskona har ju nämligen varit att det rört sig om megastora prestigeprojekt. Att pengar runnit i väg helt okontrollerat till olika företag. Att användarna viftats undan och ansetts inte förstå sig på det hela.
Jag skulle önska att tech kunde bli något lite osexigare. För kanske skulle det göra det enklare för kommuner, regioner och myndigheter att förstå vad de bästa digitala lösningarna är: småbyggen, som tas fram i nära samarbete med personerna de är till för. Som finjusteras, och byggs på allt eftersom.
Nej, en sådan strategi kanske inte är så spännande. Men den ger i gengäld något mycket bättre: system som faktiskt fungerar.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Köttkonsumtionen ökar – tänker vi helt enkelt fel?
Erik Helmerson: Vår tid dyrkar offret men föraktar förloraren
