Sverige har ett kluvet förhållande till det här med integritet. Kanske beror det på den typ av land vi är?
Å ena sidan finns ett individualistiskt ideal, en strävan efter det självständiga och oberoende.
Å andra är vi starkt kollektivistiska, bara att det inte är familjen som stått i centrum politiskt, utan samhällsbygget: alla förväntas delta och bidra. Och den inbyggda skepsis inför myndigheternas begränsningar och tillkortakommanden som i andra länder är en självklar del av det folkliga dna:et – den saknas här. Kanske för att vi i modern tid inte har haft några krig. Inga riktigt ruttna regeringar. Inget att frukta.
Detta blir inte minst tydligt såhär i digitaliseringens era. Numera sprids information vitt, brett och fort – och det medför stora risker. Vad gäller privata företag finns en medvetenhet om detta: en statlig utredning föreslog nyligen att rätten för söktjänster som offentliggör personuppgifter ska begränsas (Justitiedepartementet, 22/11).
Men vad gäller myndigheterna själva? De har inte bara tillgång till känsligare information än de flesta andra instanser. De hanterar den dessutom alltför ofta förskräckande vårdslöst.
Även om det hela upptäcks innan förövaren hinner agera så är skadan skedd: en röjd identitet betyder ofta att det bara är att bryta upp och börja om någon annanstans.
Grundprincipen är att allt ska vara tillgängligt för alla. Att få skyddade personuppgifter är därför mycket svårt, för detta krävs en allvarlig och dokumenterad hotbild. Men inte ens med en sådan spärr går man säker, visar det sig när SVT granskar hur vanligt det är att myndigheter röjer eller allvarligt riskerar att röja skyddspersoners identitet (17/12).
44 gånger har detta skett, bara i de några hundra dokument som SVT gått igenom – ibland har uppgifterna rent av skickats direkt till förövaren. Fastän det absolut inte ska hända.
Även om det hela upptäcks innan förövaren hinner agera så är skadan skedd: en röjd identitet betyder ofta att det bara är att bryta upp och börja om någon annanstans. Vilket medför att personer som redan haft det svårt utsätts för ännu mer stress – inte minst gäller det barn, som kanske just hunnit slå ny rot.
Allt för att någon tjänsteman någonstans inte tänkt sig för, och ignorerat varningen som kommer upp i systemet, om att uppgifterna är skyddade.
Nu har det sagts att myndigheterna ska börja samarbeta mer sinsemellan och dela med sig av information till varandra, i syfte att stävja brottslighet (DN 26/9). Det är förstås rimligt. Men när samarbetet väl drar i gång så måste det ske med tydliga rutiner kring sekretessen, och med en respekt inför de krafter det handlar om.
Några obetänksamma knapptryck kan få förödande konsekvenser för ett människoliv. Förstår alla det?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Förlåt mig, SJ, hur kunde jag vara så dum?
Erik Helmerson: Gud kanske inte finns – men han förtjänar bättre kritik än i Aftonbladet
