Det är något visst med språkpoliser? Och med något visst menar jag inte som i franskans ”je ne sais quoi”: en karismatisk kvalitet som inte riktigt går att beskriva. Nej jag menar som i: Vad håller de här människorna på med? Hur står de ut med sig själva? Vi andra gör det nämligen inte.
Jag talar nu inte om de som diskret hjälper någon vilsen på traven lite då och då. Nej, jag tänker på de mästrande ordväktartyper som gärna och ljudligt, och med belåtet förakt, talar om att andra har fel. Inte i vad de säger. Utan i hur de säger det.
Så oerhört upptagna är de vid formen att de ständigt sätter den över innehållet.
När en kollega dyker upp blodig och smutsig på jobbet, och flämtar: ”Det har vart ett terrordåd nere i centrum!” så svarar språkpolisen: ”Det heter inte ’vart’, det heter ’varit’!” (Jag undrar för övrigt om detta inte är samma människotyp som även skulle snegla mot klockan, för att markera att kollegan faktiskt kommit en kvart försent?)
När forskarna till sist hittar ett botemedel mot cancer kommer hela världen jubla, utom språkpoliserna
När forskarna till sist hittar ett botemedel mot cancer kommer hela världen jubla, utom språkpoliserna, som innerst inne grämer sig över att ”cancer” känns som en anglicism, även om de mycket väl vet att ordet har rötter i grekiskans ”karkinos”, och grekiska är ju ett solitt och fint språk, inte alls lika slafsigt som engelska, men ändå, det hade känts renare om det vedertagna ordet var ”kräfta”, så att man hade kunnat få rätta folk.
Och ett öde värre än döden vore för dessa wisserbessrar att behöva höra snacket efteråt, hur andra deltagande kramar om deras anhöriga och säger: ”Jag beklagar sorgen.”
Man beklagar inte sorg! Sorg är en adekvat känsla när någon har dött! Vad man beklagar är förlusten! Vill språkpolisen ropa, men det går inte, för hen ligger död i en kista täckt med blommor och begravningsband samt ett kort där ett tonårigt kusinbarn skrivit ”R.I.P”.
Själva skulle ordmärkarna förstås säga att de är grindvakter gentemot ett mycket större mörker än det som kan kläs i ord, nämligen en krypande känsla av oordning och förruttnelse och förfall. Jag bara önskar att de kunde inse att detta är ett mörker som inte krymper av att man stängslar upp ett korrekt språkbruk; utan tvärtom bara växer tills det slukar en hel. På vägen dit kommer man dessutom att göra andra osäkra, få dem att tveka, tystna, förvandlas till språkpoliseriets fångar.
Och jag hör nu genast språkpolisernas protest: ”Jag har ju rätt! Det är väl ändå det som räknas?” Men nu ska jag berätta en hemlighet: Det finns faktiskt något viktigare än så. Nämligen att inte ägna sin korta tid på jorden åt att vara fullständigt odräglig.
