Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Man hör ibland om de där som aldrig gifter sig eller får barn, som lever hela livet i något ensligt hus på landsbygden. Precis som bröderna på Tjörn (DN 29/3).
De föddes under mellankrigstiden och var vana vid en enkel tillvaro där inget fick gå till spillo. Och så fortsatte det.
På gården fanns ingen indragen el, ingen modern toalett. Tänderna borstades i Kattegatts salta havsvatten. En släkting i närheten föreslog en gång att de skulle ordna till det där, han hade ju en grävmaskin.
Äh. Nä, det var bra som det var, tyckte bröderna.
Äh. Nä, det var bra som det var, tyckte bröderna.
Det var inte det att de var fattiga. Tvärtom: I slutet av 50-talet hade de börjat intressera sig för aktier, och när den siste av bröderna dog efterlämnade han sig 60 miljoner kronor – allt testamenterades till välgörande ändamål.
Det är lätt för den moderna människan att få känslan av att falla inuti sig själv vid tanken på en tillvaro där varje dag är den andra lik, med timrade väggar som kryper inpå en, ett syskon som saktmodigt stökar med veden i spisen, ett annat som dunsande gör sin morgongymnastik uppe på övervåningen. Vägguret som tickar.
Men samtidigt finns det ju något lärorikt i detta. Att vara nöjd med det man har. Att inte försöka utvecklas hela tiden – i sig en idé hämtad från populärpsykologins driftiga entreprenörer.
Och brödernas släkting berättar att när en av dem köpte bil valde han ett nytt, bekvämt fordon med sätesvärmare och allt: De unnade sig alltså ibland. De bara hade det inte för vana.
Parallellt med detta reportage hör jag talas om ett nytt företag. Jag förstår inte hur detta ens kan vara lagligt, men affärsidén är alltså att sälja paket som ingen hämtat ut.
Vd:n försöker få det till att allt vilar på en sorts hållbarhetstanke, att man tar tillvara sådant som annars skulle ha slängts. Men eftersom paketen säljs ouppackade, per kilo så rör det sig ju snarare om ett lotteri.
DN (28/3) beskriver en tjej som sliter upp ett paket i hopp om Pokémon-kort, men i stället hittar en rakapparat – scenen för mest av allt tankarna till Karl-Bertil Jonssons julafton: Nog är de gladaste inte den fattiga familj som får en tändstickstavla föreställande Bodens fästning, utan byrådirektör HK Bergdahl, som slipper den?
Och det är väl människans stora förbannelse att hon hela tiden strävar efter mer, trots att det som verkligen gör henne lycklig är den lättnad som följer på att ha fått arbeta för något.
Man behöver inte bo med sina syskon i ett ensligt hus utan bekvämligheter för att uppnå den känslan. Det räcker att ta med sig det inneboende, outtalade förslaget: att ett enklare liv kanske är just det. Enklare.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Tourettesskandalen på Bafta-galan hade kunnat undvikas
DN:s ledarredaktion: AI-porren är ett växande hot – och den är inte ens olaglig
