Tänk att vara 15 år och bli överfallen i tunnelbanan, mitt bland allt folk. Och alla bara glor ned i sina mobiler, ingen gör något.
Detta hände en pojke vid Slussen i mitten av juni (DN 7/8): En man ställde sig intill honom, tittade på honom, drog sedan fram en kniv och gick till attack, plötsligt, och utan ett ord. På bilderna från övervakningskameran ser det ut som att han ler.
Pojken försökte fly, men snubblade och hamnade på golvet i vagnen, där mannen högg honom i ryggen. Brottsrubriceringen är mordförsök, och enligt åtalet var det ”tillfälliga omständigheter” som gjorde att den skadade lyckades ta sig därifrån innan mannen hade ihjäl honom.
Polisen misstänker rasistiska motiv.
Polisen misstänker rasistiska motiv; gärningspersonen ska tidigare ha sagt till personalen på sitt asylboende att det ”bara är vita personer som gör sitt jobb” och att ”alla andra är onda”. Han hade även narkotikaklassad medicin i blodet vid tiden för överfallet.
Men för pojken spelar det förstås ingen roll vilka drivkrafter mannen kan ha haft, eller hur förvirrad han må ha varit. Attacken var oprovocerad. Och den har traumatiserat honom, han vågar inte vistas på offentliga platser längre.
”Jag kommer aldrig kunna gå säker ute igen. Det är… alltså, det är illa”, säger han i förhör. Särskilt svårt känns det just för att ingen hjälpte honom.
Och varför gjorde ingen det?
Inte undra på att allmänheten blir upprörd av den här sortens händelser. Att det skrivs insändare med rubriker som: ”Vart har civilkuraget tagit vägen?” (DN 12/8). Att politiker propagerar för införandet av lagar som tvingar vittnen att ingripa. Bara det att verkligheten är mer komplex.
Det går snabbt att dra fram en kniv och stöta den i någon. Pojken säger i förhören att han inte ens själv förstod att han blivit knivhuggen förrän senare, när han märkte att hans kläder dröp av blod. Och även om andra faktiskt såg vapnet gör chock konstiga saker med människor. En vanlig första reaktion är att låtsas som ingenting. En annan att bli förlamad av skräck. Vi vet heller inte vilka medpassagerarna var. På övervakningsbilderna ser de närmaste ut att vara andra barn och ungdomar.
Jag säger inte detta för att ursäkta. Jag vill bara nyansera en händelse som är fruktansvärd, men som kanske likväl inte är ett tecken på att samhället är kört i botten och att ingen bryr sig om sina medmänniskor. Och jag hoppas att pojken med tiden kommer att återerövra den trygghet som togs ifrån honom, och återigen känna att världen är en plats där de allra, allra flesta vill väl och gör så gott de kan.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Okinawaborna hittade livets mening – och förlorade den igen
Elias Rosell: Vad gör vi när Sveriges befolkning blir äldre och Europas minskar?
